Käraste mormor. Egentligen finns det inget att säga, för antingen finns det inget sätt att kommunicera med de döda eller så behöver du inte ord för att höra mig. Oavsett önskar jag likt alla sörjande att jag fick chansen att ta farväl igen, på riktigt. Men även om jag hade fått chansen hade det inte funnits något att säga. Däremot hade jag velat ta din tynande kropp i mina armar en sista gång och trycka dig tätt intill mig.

Sista gången vi sågs frågade jag dig om du brukade sitta i dina föräldrars knä som liten.

Aldrig svarade du.

Själv minns jag inte mycket från vår tid ihop mormor, förutom otaliga tårtor och när du körde runt mig som sexåring med brutet ben i barnvagn. Så det är svårt för mig att glädjas över våra gemensamma minnen, även om jag vet att jag som liten älskade dina pannkakor.

Det som väckts till liv av din död är däremot min oändliga tacksamhet över att du och Morfar gav min mamma kärlek nog så att jag kunde sitta i hennes knä som liten. Vilket jag tror har gjort mig till den jag är. Med mina brister och mina styrkor. Det har gjort det möjligt för mig att älska dig mormor och min mamma, min pappa och mina syskon.

Jag önskar och hoppas att du kunde se min tacksamhet, trots att vår relation som mormor och barn aldrig tillät dig att sitta i mitt knä. Jag önskar och hoppas att du åtminstone någon gång kunde älska dig själv trots att dit liv i stort sett var en nittio år lång kamp.

Det är därför jag försöker säga dessa ord. Det är därför jag hade velat träffa dig en gång till, för att berätta att jag och säkert många med mig gärna hade låtit dig sitta i våra knän, även om du så klart aldrig hade tillåtit det. Det är därför jag hade velat omfamna dig rejält en sista gång, så att du kanske kunde ana hur det är det att vara den lilla Anna-Lisa igen, hon som tvingades växa upp för fort.

Ödet, generna och våra omgivningar är dock oändligt märkliga. Det var ju så klart också dessa dina umbäranden och gener som gjorde dig till den givmilda, intelligenta, ansvarsfulla och strävsamma superkvinna som du blev. Som överlevde allt. Nästan. Jag tror att du var trött. Och nöjd. Det var dags för dig att vila, att slippa kämpa.