Träden stod tätt och tornade hotfullt upp på alla sidor. Det täta lövverket bildade ett tak som stängde ute den stjärnlösa himlen. Stigen hade för länge sedan tagit slut och övergått i mossig, stenig skogsmark. Luften var kall och obehaglig. Allting var omslutet av ett tungt, kompakt mörker.
En trädgren grep tag i den stickade koftan och tvingade hen att stanna upp. Hen kisade med ögonen i ett försök att se bättre och började försiktigt lirka ut de taggiga kvistarna ur ulltovorna. Träden knakade i vinden och grenen verkade vilja dra hen längre och längre in i skogens mörker. Tankarna snurrade om varandra i hens huvud. Hen hade inte tid att stå stilla. Hen var tvungen att fortsätta röra på sig. Desperat tog hen hårdare tag i kvistarna för att lösgöra dem från koftan. Taggarna grävde sig in i hens fingrar och grenen tycktes skaka allt häftigare i den kalla vinden. Det gick inte längre att urskilja om prasslandet endast kom från grenen eller om det även fanns bakom hen. Med ett förtvivlat rop började hen slita och rycka i koftan så hårt hen kunde. För ett ögonblick verkade kvistarnas grepp hårdna innan de ljudligt rev upp ullen och kastade hen bakåt.
Instinktivt täckte hen huvudet med armarna innan hen slog i marken. Hen knep hårt ihop ögonen och drog upp knäna mot bröstet. Nu var det slut. Hen måste ha hörts på flera hundra meters avstånd. När som helst skulle någonting komma ut ur buskarna och hitta hen försvarslös på marken. Sedan skulle allt vara över.
Hen kunde inte säga hur länge hen hade legat stilla när hen till slut vågade öppna ett av ögonen. Världen var fortfarande omsluten av samma kvävande mörker som förut. Löven prasslade lätt i vinden som ven genom träden. Fukten i mossan hade trängt igenom hens nu trasiga kofta och fick hen att skaka av kyla. Hens muskler värkte efter att ha varit spända i flera minuter. Hen var trött. Hen var frusen. Hen var rädd. Och hen var ensam.
Sakta lät hen musklerna slappna av och sänkte armarna från ansiktet. Med långsamma rörelser kom hen upp på fötter och såg sig omkring. Ingen stod och lurade på hen. Ingenting kom springande mellan träden. Allting var precis lika öde som det hade varit förut. Hens kropp skakade när vinden trängde sig igenom den sönderrivna koftan och svepte mot hens blöta skinn. Om hen inte började röra på sig igen skulle det vara kylan och inte vad som gömde sig i mörkret som gjorde slut på hen. Hen slog armarna om sig själv i ett försök att bevara så mycket kroppsvärme som möjligt och började gå.
Vinden tilltog gradvis i styrka och det tog inte lång tid innan hens tänder högljutt skallrade mot varandra. Hen ökade gångfarten trots den slöa trötthet som spred sig genom kroppen. Hen hade inte råd att stanna. Alla som stannade blev tagna förr eller senare. Det hade bara varit ren tur att ingenting hade hittat hen medan hen låg på marken. Bilder och ljud blixtrade genom hens huvud med fruktansvärda påminnelser om vad som hade hänt med de andra. Hen hade sett vad som hände med dem som stannade upp. Eller hade hen det? Kanske hade hen bara sett personer försvinna in i mörkret utan att komma tillbaka. Men hen hade hört ljuden bakom sig medan hen sprang. Plågsamma, ångerfyllda skrik som ekade genom mörkret innan de plötsligt dog ut.
Samtidigt som minnena kom krypande fylldes hens mage med en otäck känsla av illamående. Hen lutade sig mot ett träd och försökte ta djupa andetag. Om hen bara stod still en liten stund skulle hen kanske må bättre. Skriken studsade mellan väggarna i hens huvud och tycktes öka i volym för varje sekund som gick. Var det bara hens fantasi eller hörde hen dem på riktigt? Nej, det skulle betyda att det fanns fler kvar. Hen visste att hen var ensam. Hen satte händerna för öronen och fokuserade på att andas. Skriken blev högre och skar genom hela hens kropp. Hens andning blev häftigare och ytligare. För varje andetag kändes det som om lungorna fylldes med mörkret som omgav hen. Hen snodde runt och försökte se sig omkring. Fanns det någon där ute? Var det någon som skrek efter hjälp? Men vad kunde hen i så fall göra? Bilder av mörkret som uppslukade alla hen älskade fyllde hens hjärna medan skriken långsamt förvrängdes till ett skrapande gnissel. Med lungorna fyllda av mörker och ett omänskligt, oavbrutet skränande i öronen vek sig benen under hen och hen började våldsamt kräkas.
Magmusklerna drog krampaktigt ihop sig och tömde magen på allt innehåll. Den syrliga vätskan brände hens hals och stack i näsborrarna. När det till slut inte fanns någonting kvar att spy upp hade även huvudet tömts på ljud. Allt som återstod var ett svagt pip i bakgrunden av den vinande vinden. På darrande ben och med hjälp av trädstammen hen lutat sig mot lyckades hen ta sig upp på fötter igen. Pipet tonade sakta bort och lämnade hen ensam med skogens prasslande. Det fanns ingen i skogen som hade skrikit efter hjälp. Allt var en illusion, ett trick som mörkret hade spelat på hens sinnen. Hen slöt ögonen och andades in den kalla luften. Hen ville ingenting hellre än att lägga sig ned och somna. Benen skakade och kändes alldeles för tunga att ta ett enda steg till. Kanske gjorde det inte så mycket att ta en kort tupplur? Hen kunde inte dra sig till minnes senaste gången hen hade fått sova. Det hade i alla fall varit innan mörkret kom. Hur länge hade hen sovit då? Om hen hade vetat att det skulle bli hens sista ordentliga sömn så skulle hen säkert ha sovit mycket längre än vad hen hade gjort. Men kanske gick det att ta igen nu. Trots allt hade ju ingenting hunnit ifatt hen hittills. Och även om hen blev tagen medan hen sov skulle hen kanske inte känna någonting. Det kanske skulle vara över utan att hen ens visste om det. En kort paus för både hjärnan och kroppen var allt hen behövde. Hen skulle säkert somna så fort hen la huvudet mot marken...
I samma stund som hen började glida nedför trädstammen ryckte ögonen till och knep reflexmässigt ihop sig ännu hårdare. Hen stannade förvirrat upp. För ett kort ögonblick dansade små färgfläckar innanför ögonlocken innan de försvann lika fort som de hade uppstått. Hen stod lutad mot trädet med slutna ögon utan att förstå vad det var som hade hänt. Just som tanken slog hen att det kanske bara var en trött inbillning hände det igen. Ena stunden rörde sig små färgglada fläckar framför hen och i nästa var de borta. Hen slog upp ögonen och såg sig omkring. Vad var det nu som höll på att hända? Var det här ännu en illusion ur mörkret? En stund stirrade hen ut i den mörka tomheten. Sedan hände så mycket på en gång. Handen for reflexmässigt upp till ögonen för att hen inte skulle bländas när det glimmade till mellan löven. I samma ögonblick vaknade ett minne djupt inom hen och hen förstod med ens att det här omöjligt kunde vara en synvilla. Det här var nämligen någonting som hen inte hade sett en enda gång sedan mörkret lagt sig, någonting hen hade glömt kunde existera. Det var ljus.
Knappt hade ljuset skinit genom lövverket innan det slocknade. Ett ynkligt, bedjande läte slapp ur hens hals och hen tog ett steg framåt som för att försöka jaga efter skenet. Mörkret tätnade omkring hen och den lilla låga av hopp hen hade känt blev genast mindre. Luften blev med ens tyngre och det blev återigen svårare att andas. Det var som om en stor, osynlig hand formades ur mörkret och greppade tag om hens bröstkorg. Revbenen trycktes mot lungorna och det svartnade för ögonen. Kippande efter andan och med tårar i ögonen sjönk hen ned på knä.
Mörkret skingrades och skogen badade i ett skimrande ljussken när ljuset ännu en gång bröt fram mellan trädkronorna. Trycket runt hens bröstkorg lättade och sval luft strömmade ned i halsen. Lågan inom hen flammade upp och spred en värme genom hela kroppen. När ljuset återigen försvann och lämnade hen i mörkret tvekade hen inte en sekund. Trots utmattningen och de protesterande musklerna kom hen upp på fötter och började springa.
Att springa mot någonting var tusen gånger lättare än att springa från någonting. Varje gång ljuset sken ned genom löven kändes det som att benen blev lättare och lättare. Hen for fram mellan träden och hoppade över stenarna som låg i hens väg. Medan ljuset gav hen ny styrka gjorde mörkret ett nytt försök att sakta ned hen varje gång ljuset försvann. Ena stunden verkade träden röra på sig och hotade att slå till hen med sina spretiga, fingerliknande grenar. I nästa kunde hen svära på att någonting tungt hade klamrat sig fast på hens rygg och sänkt ned sina skarpa klor i hens axlar. En tredje gång fylldes huvudet på nytt av hemska, monstruösa tjut som ekade genom skogen. Men varje gång ljuset letade sig ned genom lövverket klarnade huvudet och vägen låg upplyst framför hen. Sakta gick det upp för hen att mörkret inte hade kraften att hindra eller ens skada hen. Så länge hen visste att ljuset skulle komma tillbaka blev hallucinationerna och synvillorna enklare att skaka av sig.
Så småningom kunde hen räkna i huvudet hur lång tid det skulle ta innan ljuset slocknade och tändes. Intervallerna var lika långa varje gång och hen kunde behålla fokuset på räkningen till och med i mörkret. De grepp som försökte hålla fast hen blev svagare och svagare, och lätena övergick i ett klagande jämmer. På ett sätt var det som om mörkret bad hen att stanna upp. Den ynkliga klagosången vädjade och tiggde att hen skulle sluta springa och de osynliga händerna ryckte kraftlöst i hens kläder. Varje gång skogen lystes upp försvann de med ett knappt hörbart skri innan de försökte på nytt under nästa mörka period. Emellanåt saktade hen ned farten för att hålla uppe orken men stannade aldrig upp helt. Hen var fast besluten att inte stanna förrän hen kom fram till ljusets källa. Varje gång ljuset kom tillbaka kunde hen svära på att det lyste lite starkare än förut. I takt med att ljusstyrkan ökade verkade även klagosången i mörkret bli dystrare och ännu mer bedjande. Hen tog det som ett gott tecken på att hen var på väg åt rätt håll.
Fler och fler frågor dök upp i hens huvud medan hen sprang. Vad var det som kunde frambringa ett sådant här ljus? Hen försökte dra sig till minnes om hen någonsin hade upplevt någonting liknande förut, men hur hen än försökte kunde hen inte få en klar bild över hur världen hade sett ut innan mörkret kom. Den hade varit upplyst, det var hen säker på, men av vad? Och inte hade väl ljuset någonsin kommit och gått på det här viset? Jo, ett vagt minne sa hen att ljuset endast hade lyst under särskilda perioder. Däremot hade det alltid varat mycket längre än det ljus hen jagade nu. Vad hade då funnits när ljuset inte var där? Mörker? Nej, det var omöjligt. Mörkret hade kommit utan förvarning och slitit sönder världen. Det hade inte existerat förut. Men ändå sa någonting inom hen att mörkret inte alltid hade varit så som det var nu. Det hade funnits ett mildare mörker som existerade i samband med ljuset. Ett mörker som inte hade skadat någon. Hen torkade ilsket bort en tår från sin kind. Varför var det så svårt att minnas hur det hade varit förr? Hur lång tid hade egentligen gått sedan mörkret lagt sig över världen? Trots att ljuset hade väckt en del av hens minnen var det som om mörkret hade lagt en svart hinna över hens hjärna. Hen bet ihop tänderna och fortsatte beslutsamt framåt.
Hade det inte varit för ljuset så hade hen sprungit rakt ned i den djupa klyfta som plötsligt öppnade sig framför hen. Marken sluttade nedåt vid hens fötter och gick sedan upp igen på den motliggande sidan. Vinkeln gjorde att ljuset inte nådde ned till bottnen. Hen plockade upp en sten och kastade ned den i djupet. En rysning gick genom hen när stenen plumsade i vad som måste vara väldigt kallt och smutsigt vatten. Det skulle nog inte vara omöjligt att kana nedför branten och ta sig över vattnet. Det var dock osäkert hur svårt det skulle vara att ta sig upp på andra sidan igen och hen tyckte inte om idén att ta sig ned dit ljuset inte nådde. Hen bestämde sig för att det säkraste alternativet var att gå längs med klyftan och hitta en väg över någon annanstans.
Trots att ljuset fortfarande periodiskt lyste genom löven kändes det med ens tyngre att fortsätta röra på sig. Klyftan avbröt hens raka väg mot ljuset och tvingade hen nu istället att gå med ljuset mot sidan. Hen var inte säker på om hen inbillade sig men det kändes som om mörkrets ljud började bli starkare igen. Sakta ökade hen gånghastigheten. Ett gnagande tvivel växte inom hen som sa att det här var så långt hen skulle komma. Kanske fanns det ingen väg över klyftan. Kanske skulle hen för all framtid se ljuset men aldrig kunna komma närmare än så här. Om ljuset ens skulle lysa för all framtid. Under sin löpning hade det inte slagit hen att det fanns en möjlighet att ljuset när som helst skulle slockna utan att återvända. Hen visste ju fortfarande inte vad det var för slags ljus. Vad sa att det fanns oändligt av det? Vad sa att det inte plötsligt skulle försvinna och överge hen i mörkret? Hen skakade våldsamt på huvudet för att stänga ute tvivlet och oljudet som stadigt ökade för varje mörk period. Ljuset fanns ju trots allt kvar. Det hade kommit och gått med samma precisa intervaller ända sedan första gången hen såg det. Sunt förnuft sa att det någonstans skulle finnas en väg över klyftan eller att den så småningom skulle ta slut.
Hen fortsatte framåt samtidigt som hen gång på gång upprepade orden "sunt förnuft" för sig själv. Tvivlet klamrade sig dock fast och hotade ständigt att tränga undan de få positiva tankar hen lyckades mana fram. Ju längre tiden gick desto tydligare blev det att mörkret växte i styrka. Varje gång ljuset försvann kunde hen återigen känna hur det ryckte i hens kläder och jämrade sig i hens öron. Skogen började lätt svaja fram och tillbaka och tvingade hen att ta ett steg bort från branten för att inte riskera att trampa snett och falla ned. Tvivlet grävde sig djupare in i hens hjärna och trängde ut alla föreställningar om att hitta en väg över klyftan. Sunt förnuft sa hen inte längre någonting annat än att hen var fast och aldrig skulle komma närmare ljuset än så här.
Det var nära att hen gick förbi trädet. I mörkret hade hen kunnat svära på att det var en synvilla, men då det även i ljuset låg kvar över klyftan förstod hen att det var verkligt. På lätt darrande ben sprang hen fram och la händerna mot den skrovliga barken. Trädfoten satt kvar i marken med rötterna halvt uppdragna. Trädet hade brutits av och fallit tvärs över klyftan. Den avbrutna änden vilade nu på hens sida av klyftan medan trädtoppen låg på den andra sidan. Hen försökte uppskatta avståndet mellan sidorna. Klyftan var bredare här än där hen först hade stött på den. Stammen var tillräckligt tjock för att det inte skulle vara svårt att hålla balansen, men hen var inte säker på om hen skulle hinna ta sig över under en enda ljus period. Det kändes alldeles för osäkert att befinna sig på stammen när det blev mörkt. Halvvägs över klyftan stack dock en tjock gren ut från stammen. Kanske kunde hen hinna så långt och hålla fast sig i den medan hen väntade på att det skulle bli ljust igen. Det verkade inte finnas något annat val.
När mörkret kom tillbaka klev hen upp på stammen och sträckte ut armarna för att hålla balansen. Bakom sig kunde hen höra röster som bad hen att låta bli. Någonting drog löst i änden av hens kofta. Hen tog ett djupt andetag och fokuserade på konturen av den utstickande grenen. Mörkret skulle inte kunna hindra hen när det blev ljust. Hen lutade överkroppen framåt och la tyngdpunkten under tårna. Det enda som gällde var att inte ramla ned.
Så fort stammen lystes upp tog hen det första steget. Hen gick så snabbt hen vågade medan hen höll blicken stadigt fixerad på grenen. Ett lätt knakande hördes under hens fötter. En röst inuti hen skrek åt hen att vända om, att trädet omöjligt var starkt nog, att det när som helst skulle knäckas på mitten och kasta ned hen i djupet. En del av hen ville så gärna lyssna på den rösten. Hen hade fortfarande tillräckligt med tid att vända om och hinna tillbaka till fast mark innan det blev mörkt igen. Längtan att komma närmare ljuset skrek dock ännu högre att hen skulle fortsätta gå. Och högst av allt skrek rädslan för vad som skulle hända om hen vände ryggen åt ljuset.
Hen hade precis slagit armarna om grenen när det mörkt. Hen kramade grenen hårt samtidigt som hen tyst räknade ned i väntan på att ljuset skulle komma tillbaka. Femton, fjorton, tretton. Försiktigt och utan att släppa taget flyttade hen fötterna runt grenen för att lättare kunna fortsätta gå när det blev dags. Tolv, elva, tio. Vinden blåste genom hens hår och påminde hen om djupet som bredde ut sig under hen. Nio, åtta, sju. Snart var det bara att släppa taget om grenen och gå den sista biten till fast mark. Sex, fem, fyra. Hen kunde göra det. Tre, två, ett.
Redan när hen lyfte foten märkte hen att någonting var fel. Det fanns ett motstånd i rörelsen som inte hade funnits där förut. Samtidigt som benen rörde sig framåt hölls överkroppen tillbaka av någonting bakom hens rygg. Hen vred på huvudet och såg över axeln hur hens sönderrivna kofta satt fast i grenen. I den panik som vällde upp inom hen var allt hen kunde göra att vända sig om. I samma stund som hen flyttade ena foten åt sidan insåg hen hur litet utrymmet egentligen var på stammen. Genast kände hen hur kroppen sakta började falla framåt. Hen viftade med armarna och försökte hitta balansen under fötterna. Koftan stramades åt runt överkroppen och slet hen åt sidan samtidigt som tyngdkraften drog hen nedåt. Med all sin kraft hävde hen överkroppen bakåt. Under ett ögonblick trodde hen att hen var säker. Hen stod upprätt på stammen med utsträckta armar och fötterna hårt spjärnade mot träet. Hen insåg att hen hade hållit andan och pustade lättat ut. Sedan tippade tyngdpunkten över och hen föll baklänges från stammen.
Hen drog ofrivilligt efter andan när ryggen exploderade av smärta. Strupen fylldes med iskallt vatten och hen förlorade nästan genast uppfattningen om vad som var upp och ned. Allting snurrade runt samtidigt som hen knappt kunde röra varken armar eller ben. På något sätt lyckades hen få upp huvudet över vattenytan och började våldsamt hosta i en ansats att ersätta vattnet i strupen med luft. Varje hostning skakade kroppen och sände vågor av smärta genom ryggen. Bröstet värkte och halsen sved när hen till slut kunde ta djupa andetag av luft igen. Skakad och yr försökte hen ta in sin omgivning. Allting var kolsvart. En svag, väsande viskning hördes genom mörkret. Hen halvlåg i vatten som räckte hen upp till halsen. När hen försökte stödja sig på ena armbågen för att sätta sig upp pulserade ryggen av så intensiv smärta att hen var tvungen att luta sig bakåt igen. Hen försökte lyfta på benen istället men kunde inte röra dem ur fläcken. Bottnen hen låg i verkade endast bestå av en djup gyttja och hens högerben hade sjunkit ned ända till knät. Hen lyfte huvudet uppåt och kunde nätt och jämnt se konturen av trädet ovanför sig. Hen kunde inte säga hur långt upp den befann sig, men det spelade ingen roll om det var en meter eller en mil. Rädslan kom sakta krypande när hen insåg att hen satt fast där ljuset inte kunde nå hen.
Hen gjorde ett nytt, lönlöst försök att röra på sig men ju mer hen försökte dra upp benet desto ondare gjorde ryggen. Armarna satt inte fast lika hårt som benen men hen var tvungen att stödja sig på åtminstone en av dem för att inte huvudet skulle sänkas under vattenytan. Försiktigt lyckades hen lirka upp högerarmen ur leran och fick in den under låret. Med hjälp av armen tog hen i allt vad hen kunde för att få loss benet. Ryggen brände och ögonen tårades. Gyttjan gav inte vika. Hen bet envist ihop tänderna och drog hårdare i benet. Hen skulle ta sig ut härifrån. Hen skulle ta sig loss ur gyttjan och sedan klättra upp för branten tills hen var på fast mark igen. Hen hade inte kommit så här långt bara för att fastna i lera. De hånfulla viskningarna susade runt öronen på hen och hens andetag blev allt häftigare genom de sammanbitna tänderna. Hen visste att ljuset inte var långt borta. Om hen bara kunde komma upp så fanns det där. Att det inte nådde ned betydde inte att det inte fanns kvar.
Med en sjunkande känsla i magen insåg hen att hen redan hade börjat glömma bort hur ljuset såg ut. Precis som förut läckte mörkret in i huvudet och la sig som en tjock dimma över hens minnen. Hen skakade på huvudet och försökte förgäves klamra sig fast vid de allt mer bleknande minnesbilderna. Hen fick inte glömma. Inte nu. Inte igen. Hen hade trott att mörkret var den enda verklighet som existerade. Hen hade flytt utan att egentligen tro att hen skulle komma undan. Hen hade förlorat så mycket och så många. Andningen övergick till ett högljutt frustande och tårar började strömma nedför hens kinder. Hen hade ju haft fel. Mörkret hade gett vika. Hen hade fått se ljus igen och det hade räddat hen. Det hade räddat hen från att bli uppslukad av mörkret och fyllt hen med värme. Det hade gett hen ett mål att gå mot och styrkan att fortsätta framåt. Hen hade kommit så långt. Hen hade varit så nära. Och nu satt hen i lerigt vatten med en skadad rygg och ett fastklämt ben medan ljuset fortare och fortare suddades ut ur hens minnen. Det var inte rättvist. Hen hade kommit så långt. Hen grävde in fingrarna i benet och drog så hårt hen orkade samtidigt som ett högt, desperat vrål slapp ur hen. Benet förblev orubbligt. Förtvivlad släppte hen taget och slog handen i vattenytan medan hen skrek så att det rev i halsen. Hen slog vattnet om och om igen tills hen inte längre kunde säga om ansiktet var blött från vattnet eller från tårarna.
Till slut dog orken i både armen och halsen. Trött sjönk hen tillbaka i vattnet och stirrade ut i det tomma mörkret framför sig. Sakta övergick kylan i vattnet till en behaglig, domnande känsla som spred sig genom kroppen. Musklerna slappnade av och ögonlocken började långsamt dala nedåt. Överkroppen sjönk längre och längre ned under vattnet tills hens ansikte knappt höll sig över ytan. Kanske var det här inte så dumt ändå. När allt kom omkring var hen trött på att springa. Hen var trött på att fly för sitt liv genom en mörk och kall skog. Trött på att hela tiden oroa sig över vad som fanns bakom ryggen. Någonstans långt borta började en svag, sövande melodi spela. Hen slöt ögonen och tog ett djupt andetag genom näsan. Luften var tung och la sig i hens lungor som en tjock, varm dunfyllning. Känslan var bekant och välkommen. Hade hen inte varit nära att somna en gång förut? Jo, det hade hen nog. Ett suddigt minne tog form innanför hens ögonlock. Hen hade stått lutad mot ett träd och precis som nu känt en överväldigande lust att bara stanna upp och lägga sig ned. Varför hade hen inte gjort det redan då och besparat sig all möda? Varför hade hen inte låtit den tunga luften och den lugnande melodin vagga hen till sömns i just den stunden?
För att... det inte hade varit precis så här förra gången. Minnesbilderna blev en aning tydligare. Luften hade inte varit så här mjuk och omslutande. Det hade inte spelats någon melodi. Hen rynkade på ögonbrynen medan hen försökte få fram ett svar. Varför hade hen inte somnat den gången? Frågan verkade plötsligt otroligt viktig. I fjärran tycktes melodin öka i volym och gå över i ett fortare tempo. Hen hade inte somnat den gången därför att... hen hade blivit avbruten av någonting. Någonting hade hindrat hen från att somna. Och luften hade inte varit så här mjuk, utan... skarpare. Brännande. Tryckande. Hen koncentrerade sig så gott hen kunde för att minnas. Hen hade inte somnat därför att hen hade blivit avbruten, och luften och ljuden hade inte varit så behagliga som de var nu. Melodins toner började plötsligt skära och gnissla mot varandra. Lungorna kändes med ens mindre och samtidigt som hen kämpade för att ta nya andetag blixtrade allt klarare minnesbilder framför hen. De underliga förändringarna i omgivningen hade aldrig känts bra förut därför att de alltid hade försökt hindra hen. Luften, ljuden, synvillorna, illamåendet, allt hade kommit ur mörkret. Och mörkret hade alltid försökt stänga ute...
Hen slog upp ögonen. Ljuset. Hen kom ihåg ljuset.
Hen hann knappt försöka röra på sig innan bröstet trycktes ned under vattenytan. Den gälla melodin gick upp i en dånande volym som skakade hela hens huvud. Hen spjärnade emot med armbågarna mot bottnen men kände hur hen sakta sjönk längre och längre ned i gyttjan. Med all sin kraft kämpade hen för att hålla ansiktet över ytan samtidigt som syret tycktes försvinna ur den isiga luften. Lungorna som nyligen varit fyllda av värme kändes nu ihopskrumpna och värkte så kraftigt att hen blev rädd att bröstkorgen skulle brista. Hen knep ihop ögonen och koncentrerade sig så hårt hen kunde på att frammana alla minnesbilder hen hade av ljuset. Och hen kom ihåg. Hen kom ihåg ljusskenet som hade lyst upp skogen omkring hen. Hen kom ihåg den värme och styrka som hade fyllt hen när mörkret vek undan för ljuset. Hen kom ihåg tiden före mörkret välvde in och slukade världen. Hen kom ihåg solen och hur dess ljus hade utstrålat en oöverträffad värme som hade varat flera timmar i sträck. Hen mindes allting. Hen såg ljuset lika klart framför sig som om det aldrig hade försvunnit. Solen hade vandrat på himlen och spridit sitt sken över hela världen. Minnena flödade in i huvudet och lyste upp varenda liten vrå av hens hjärna.
Under bråkdelen av en sekund lättade trycket på hens bröst. Dånet i öronen dämpades och en strimma av luft letade sig ned genom strupen. Men i samma stund som hen försökte resa på överkroppen kom allting tillbaka med en fruktansvärd kraft. Sylvassa klor grävde sig in mellan revbenen samtidigt som hen pressades nedåt. Melodin, som var förvrängd långt bortom sin ursprungliga klang, skar genom hens huvud som om den var en såg. Hen kämpade emot med alla sina krafter och försökte dränka oljudet med sina minnen. Varför fungerade det inte? Hen mindes ju. Hen mindes ljuset, det som alltid hade jagat bort mörkret. När hen hade sprungit efter ljuset genom skogen hade det räckt med vetskapen att ljuset skulle komma tillbaka varje gång det försvann för att avvärja mörkrets angrepp. Så varför hjälpte inte minnena hen nu, trots att de var de klaraste minnena hen hade haft sedan mörkret tog över? Det var väl ljuset som var nyckeln till att besegra mörkret? Var det inte så att ljuset och mörkret var varandras fiender och bara en av dem kunde existera åt gången?
Kanske... kanske var det inte det. Hen spelade upp alla sina minnen av solen som en film framför sig. Solen hade alltid färdats över himlen och lyst upp allt nedanför sig. Varje dag hade den gått från den ena horisonten till den andra. Men vad hade hänt när den mötte horisonten vid slutet av sin bana? Hade den försvunnit? Hade ljuset slocknat? En gammal tanke vaknade till liv inom hen. Jo, solen hade försvunnit. Den hade gömt sig bakom horisonten varje natt, och medan den väntade på att dyka upp igen hade tomrummet fyllts... med mörker. Varje natt, när solen hade gått ned, hade den lämnat efter sig ett mörker. Inte ett sådant mörker som hen befann sig i nu, utan ett mjukt, betryggande mörker som hållit hen och alla hen älskade säkra tills solen kom tillbaka. Och i det ögonblicket insåg hen att det mörker som omgav hen nu, det mörker som hade tagit allt ifrån hen, det mörker som hade plågat och torterat hen ända sedan det uppstod... var inte det sanna mörkret.
Inandningen var så högljudd att hen nästan skrämde sig själv. Luften vällde in i lungorna och svällde upp hens bröstkorg. Hen andades ut lika ljudligt som hen hade andats in och försökte sedan ta in lagom mycket luft åt gången. Det tog hen ett tag att inse varför hens andetag lät så förskräckligt högt; bortsett från dem var allting fullkomligt tyst. Hen kunde höra sin egen andning så väl därför att ingenting annat orsakade ett endaste ljud, varken i eller utanför hens huvud. Ett ögonblick senare insåg hen också att hen låg alldeles stilla i vattnet, förutom bröstkorgen som sakta rörde sig upp och ned. Ingenting annat var där med hen. Väldigt försiktigt lirkade hen loss underarmarna som hade blivit nedpressade i gyttjan. Hen låg stilla en stund till och lyssnade efter ljud ute i mörkret. Till slut tog hen långsamt ett förberedande andetag och satte sig sedan upp. Ett ofrivilligt jämmer slapp ur hen när en ilning av smärta gick längs med ryggraden och musklerna ställde sig på helspänn i väntan på att någonting skulle trycka ned hen under vattnet igen. Efter att ha suttit blickstilla och väntat i säkert en minut vågade hen till slut låta musklerna slappna av. Hen vred på huvudet för att se sig omkring. Ögonen hade nu vant sig vid mörkret så pass att hen kunde urskilja vattenytan och branterna på varsin sida om hen. Ovanför sig kunde hen fortfarande se konturerna av trädstammen. Hen lyssnade hela tiden efter ljud men hur hen än försökte kunde hen inte höra någonting annat än sina egna andetag. Allting runt om hen var alldeles lugnt och stilla.
Så varsamt hen kunde förde hen in händerna under låret och började dra i benet för att lösgöra det ur gyttjan. Smärtan kom sakta smygande genom ryggen samtidigt som hen spände musklerna för att få loss det orubbliga benet. Ju hårdare hen drog desto ondare gjorde ryggen och desto mindre blev hoppet om att någonsin komma loss. Till sist gjorde det för ont för att fortsätta och hen släppte missmodigt taget om benet. Medan smärtan långsamt avtog granskade hen väggarna som ledde upp till skogen ovanför hen. Det gick inte att säga helt exakt i mörkret, men hen tyckte ändå att de inte verkade alltför branta. Om hen bara kom loss så skulle hen säkert kunna ta sig upp igen. Hen slöt ögonen och koncentrerade sig ännu en gång på sina minnen. Istället för det mörker som omgav hen såg hen en varm, stjärnklar sommarnatt framför sig. Himlen lystes upp av de tindrade stjärnorna men var ändå fortfarande sammetssvart. Vid horisonten syntes en smal orange strimma där solen ivrigt väntade på att få ta över himlen från natten. Sakta, nästan som för att inte stressa det lena mörkret, kröp den allt längre och längre upp, och i ett förundrande ögonblick möttes mörkret och de första solstrålarna i en purpurfärgad sammansmältning. I samma stund rullade en tår stillsamt nedför hens kind och hen öppnade långsamt ögonen. Hen torkade kinden med en blöt hand och vände beslutsamt ned blicken mot vattnet. Med värmen från minnet fortfarande virvlande i kroppen sänkte hen ned händerna under vattenytan och började gräva i leran som omslöt hens ben.
Det gick olidligt långsamt och först var hen inte säker på om hen gjorde några framsteg alls. Varje gång hen började hacka tänder av det kyliga vattnet blundade hen och lät minnena fylla hen med värme, vilket gav hen styrkan att fortsätta en stund till. Emellanåt slutade hen gräva för att andas varm luft över sina stelfrusna fingrar och provade samtidigt att vicka på benet för att se om det satt lösare än förut. Till slut, efter vad som lika gärna kunde ha varit fem som tjugo minuter, kände hen hur gyttjan äntligen började ge med sig. Med en känsla av upprymdhet stoppade hen ned händerna under vattnet och fortsatte febrilt att gräva trots att fingrarna nästan var bortdomnade av kylan. Benet satt nu lösare för varje handfull gyttja hen slet upp från bottnen och rörde sig alltmer när hen vickade på det. Ännu en gång greppade hen tag i låret med båda händerna, slöt ögonen, tog ett djupt andetag och drog benet uppåt med all sin kraft.
Det lossnade så häftigt att hen ramlade baklänges och knappt lyckades hålla ansiktet ovanför vattenytan. Smärtan sköt ännu en gång genom ryggen och tvingade hen att ge ifrån sig ett högt skri som försvann ut i mörkret. Hen låg stilla en stund i väntan på att värken skulle avta och provade samtidigt att försiktigt röra på högerbenet för första gången sedan hen ramlat ned. Knäleden var stel och blodet pulserade dovt när hen böjde det fram och tillbaka, men i stort sett verkade det oskatt. Det kändes dock alldeles för osäkert att belasta det där bottnen var så lös. Hen kisade upp mot trädstammen och såg vad hen antog var konturerna av trädkronan. Försiktigt rullade hen över på mage och kravlade mot klyftväggen.
Ju närmare lutningen hen kom desto grundare blev vattnet och bottnen blev fastare. Till sist blev marken så pass stadig att hen var tvungen att testa om hen kunde stå upp. Hen drog upp benen under sig och la vikten under knäna. Efter ett par djupa andetag lyfte hen först på vänsterbenet och satte foten mot marken. Ryggen dunkade hotfullt medan hen gjorde likadant med högerfoten så att hen satt på huk. Hen tog så lugna och sansade andetag genom näsan hen kunde samtidigt som hen spände käken. Hen räknade tyst till tre för sig själv och sträckte sedan på benen samtidigt som hen rätade upp ryggen. Smärtan steg och för ett ögonblick var hen nära att ramla baklänges igen. Hen återfick balansen och kunde inte låta bli att dra upp läpparna i ett ytterst litet leende. Trots att benet var stelt och ryggen värkte så stod hen upp på fötter igen.
Hen tog några små, försiktiga steg framåt. Fastän det darrade en aning gick det ändå bra att stödja på högerbenet. Hen ignorerade ryggvärken så gott hen kunde och gick med lite längre steg fram till foten av marklutningen. Hen böjde sig framåt, la en hand på jorden och vände blicken uppåt. Det skulle kunna gå. Det verkade inte alltför brant och jorden kändes som om den var tillräckligt fast för att hen inte skulle kasa nedåt igen. Försiktigt lyfte hen på benet och satte foten mot lutningen. Efter att ha försäkrat sig om att den satt säkert sköt hen ifrån med den andra foten och började ta sig uppåt.
Hen blev genast tvungen att lägga båda händerna mot marken och stödja sig mot dem. Smärtan dunkade i hens framåtlutade rygg och det gick en darrning genom högerknät varje gång hen böjde på benet. Trots kylan från hens dyblöta kläder började svetten rinna utmed kroppen och hen blev snabbt tvungen att stanna upp för att vila mellan stegen. Viljan som brann inom hen var dock mycket starkare än alla kroppsliga hinder och efter att ha pustat ut och slängt en snabb blick upp mot kanten av klyftan tog hen nya tag. Ryggen protesterade allt mer ju högre hen klättrade. Hen fäste blicken uppåt, blinkade för att få svetten från pannan ur ögonen och fortsatte upp för sluttningen. Till slut kunde hen greppa tag om kanten och häva sig upp på plan mark. Flämtande av utmattning och med värkande rygg sjönk hen ihop just som ljuset gled in genom lövverket och återigen lyste upp omgivningen.
Hen kände genast hur styrkan flödade genom hens kropp. Hen låg kvar på marken och söp in omgivningen när träden, löven, marken och hela skogen runt omkring hen lystes upp. Precis som förut varade ljuset bara en kort stund innan det släcktes lika plötsligt som det hade tänts. Hen slöt ögonen och frammanade sina minnen medan hen räknade ned. Mörkret runt om hen suddades ännu en gång ut och ersattes av ljuset och det äkta mörkret. Hen lät bilderna flimra förbi innanför ögonlocken tills nedräkningen nådde noll. I samma stund som hen slog upp ögonen kom ljuset tillbaka och sken ned genom löven. Trots vaga protester från ryggen kom hen upp på fötter och började med långa steg gå mot ljuset.
Hen styrde stegen lugnt men bestämt mellan träden och gav den omgivande skogen endast enstaka blickar för att försäkra sig om att hen inte missade någonting viktigt. När ljuset försvann stannade hen oftast och spelade upp olika minnen för sig själv medan hen räknade ned till ljusets återkomst. Ett fåtal gånger fortsatte hen att gå även i mörkret, men inte utan en viss känsla av avsmak. Det kändes overkligt att hen någonsin hade trott att det här mörkret var naturligt. Nu när hen hade fått tillbaka sina minnen av hur det hade varit förr kunde hen inte se mörkret för någonting annat än den falska, inkräktande dimman det var. Under hela hens flykt hade hen blivit terroriserad av hallucinationer och synvillor. Det borde ha fått hen att förstå vad hen hade att göra med. Hen kunde fortfarande minnas hur det hade känts som om mörkret självt hade kvävt hens hjärna och undanhållit minnena från hen. Den motbjudande känslan som steg i hens bröst vid den tanken gjorde att hen föredrog att stanna upp och blunda när ljuset försvann.
Det blev allt glesare mellan träden och ljuset sken starkare ju längre hen gick. Till slut blev hen tvungen att skugga ögonen då löven inte längre gjorde mycket för att dämpa det skarpa ljuset. Vinden tilltog i styrka och bet i skinnet genom hens förstörda kofta. Hen började gå snabbare för att hålla uppe värmen. Hen kände på sig att det inte kunde vara långt kvar vid det här laget. Ljuset var så pass starkt att hen var tvungen att vara nära källan, men hen hade fortfarande ingen aning om vad det kunde vara. Hens tidigare aningar hade blivit bekräftade vid återkomsten av hens minnen; vad det än var så var det inte naturligt ljus. Hen kunde däremot inte lista ut vad det annars kunde vara. Det var inte eld och hen kunde inte dra sig till minnes att hen någonsin hade sett en lampa eller lykta lysa så här starkt. Någonting annat som förbryllade hen var sättet det rörde sig på. När träden blev färre hade hen förstått att ljuset inte bara tändes och släcktes. Det svepte in från en sida till en annan innan det försvann igen och kom alltid in från samma håll. Hen hade inte några minnen av ljus som betedde sig på det sättet och ju längre tiden gick desto mer ökade hen takten inte bara för att hålla värmen utan även av nyfikenhet och otålighet.
En vindpust träffade hen i ansiktet och hen stannade upp. En stund stod hen mållöst konfunderad innan hen tog ett djupt andetag genom näsan. Mycket riktigt hade vinden fört med sig en svag doft genom luften. Hen blundade och tog ännu ett andetag. Hen kände igen doften. Den påminde hen om riktigt varma sommardagar. Solen som värmde sanden under fötterna och den blå himlen som återspeglades i... Hen öppnade ögonen och sprang. Det var salt. Doften i luften var salt från havsvatten.
Hen stannade tvärt där skogen slutade och betraktade utsikten framför sig. Marken sluttade utför i en lång backe. Vinden bildade vågor i det svarta havsvattnet som slog mot de steniga klipporna vid sluttningens fot. En smal gång gick över klipporna ut på en kort udde som slutade i en rund plattform höjd över vattnet. På plattformen tornade en hög, cylinderformad byggnad vars vita yta nästan var självlysande i mörkret. Ljuset strålade skarpt ut från byggnadens topp. Det lyste upp marken framför hen, vände ut mot havet och kom sedan tillbaka från andra hållet i en stadigt roterande rörelse. Hen skuggade ögonen med handen och såg så direkt på ljuskällan hen kunde utan att bli bländad. Hen hade förstått i samma ögonblick som hen kände doften av havssaltet. Med en lättnad i bröstet började hen sakta gå utför backen ned mot fyren.
De frågor som hade blivit besvarade ersattes fort av nya medan hen noggrant placerade den ena foten framför den andra på väg nedför sluttningen. Hur kom det sig att en fyr var tänd när resten av världen låg i mörker? Så långt hen kunde minnas hade allt ljus slocknat när mörkret först sänkt sig över jorden. Hade den här fyren på något obegripligt sätt hållts tänd? Nej, det var omöjligt. Hade hen inte stått still när ljuset plötsligt dök upp i skogen? Om fyren alltid hade varit tänd skulle hen ha fått syn på det mycket tidigare under sin flykt. Alltså måste den ha tänts i just det ögonblick som ljuset för första gången nådde hen. Och om mörkret hade släckt alla lampor måste den ha tänts manuellt. Fanns det en möjlighet att någon annan än hen hade sluppit undan mörkret? Kanske hade denna person tänt fyren som en signal i hopp om att någon skulle hitta hit. Och i så fall, stod det då någon och väntade på hen längst upp?
Hen var halvvägs nedför backen när ett vrål bakom hen höjde sig över ljudet av vågorna. Blodet frös till is i hens ådror och en krypande känsla gick längs ryggen ut i nackhåren. Det var som om hundratals människoröster skrek i en kör av smärta och lidande. Plågsamma tjut blandades med skräckslagen gråt. Gamla, bräckliga röster hördes tillsammans med gallskriken från spädbarn. Bedjande jämmer ekade i mörkret ihop med sinnessjuka illvrål. Men det som fick varenda muskel i hens kropp att skaka var att hen hade hört samma läten förut; en gång i sitt huvud och en gång bakom sig. Skillnaden från de skrik som mörkret hade spelat upp i hens huvud var att de snabbt hade förvrängts till oigenkännligt oljud. Skriken som nu fyllde luften var däremot oförändrade från sin ursprungliga form. De var utan tvekan samma slags rop som hen hade hört bakom sig när hen flytt, mångdubblat till oräkneligt antal. Trots att kroppen skakade så våldsamt att hen knappt kunde röra den tvingade hen sig själv att vända sig om och titta upp mot skogsbrynet.
En bubblande, virvlade massa hasade sig fram på backkrönet. Träden veks åt sidan och knäcktes under dess tyngd medan den snabbare och snabbare välvde ut ur skogen. De mänskliga skriken ekade från de otaliga tandlösa håligheter som öppnades och stängdes om varandra i den sjudande substansen. Det såg ut som om en kompakt, svart dimma tagit solid form och stigit fram ur mörkret. Hen såg på varelsen och kunde inte röra sig. Varenda del av hen ville ingenting annat än att springa och ändå kunde hen inte röra en enda muskel. Benen stod stilla trots att de ingenting hellre ville än att vända om och fly. Käkarna satt som hoplimmade trots det skräckslagna skrik som stockade sig i hens hals. Ögonen var vidöppna och nacken vägrade att vända bort huvudet trots en brinnande önskan att slippa se. Varelsen rörde sig fram och tillbaka på backkrönet som om den letade efter någonting. Den höjde sig över marken och såg nästan ut att vädra i luften efter sitt byte. Just då svepte fyrljuset över backen och för ett flyktigt ögonblick trodde hen att varelsen skulle lösas upp tillsammans med resten av mörkret. När ljuset nådde den dog skriken ut och den bubblande ytan stelnade. En kort stund stod den som fastfrusen på toppen av backen. Sedan brast alla röster ut i ett öronbedövande tjut och massan började snabbt välla nedför backen. Utan att ens medvetet ta beslutet vände hen sig om och sprang.
Hen tog så långa och snabba steg hen vågade i den branta uförsbacken. Varje gång hen satte ned foten kände hen en stöt av smärta i ryggen. Hastigheten fick hen nästan att snubbla och falla när marken planade ut men på något sätt lyckades hen återfå balansen. Bakom sig kunde hen höra varelsen hasa nedför sluttningen medan rösternas ånger och lidanden skar genom luften. Hen stod emot impulsen att se sig om över axeln och tvingade sig istället att fästa blicken på dörren vid fyrens fot. Hjärtat dunkade hårt i bröstet och hens andetag blev allt häftigare när hen fortsatte framåt på uddens smala stengång. Vågorna slog våldsamt mot klipporna och stänkte vatten över hen. När hen närmade sig fyren sänkte hen endast farten så mycket att hen inte skulle springa rakt in i dörren och sträckte sig efter handtaget. Dörren gick inte att rubba. Panikslaget slängde hen axeln och hela sin tyngd mot dörren utan resultat. Det tog hen flera sekunder av desperat tryckande mot dörren innan det slog hen att hen inte hade prövat att öppna den utåt. Dörren gled lätt upp och hen kastade sig in i rummet. När hen vände sig om för att stänga såg hen varelsen komma glidande över gången. Hen slängde igen dörren och letade febrilt efter ett sätt att låsa den. Till sist fick hen syn på metallregeln och drog för den innan hen backade in i rummet.
Skriken steg stadigt i volym tills det lät som om varelsen stod precis utanför dörren. Med andan i halsen såg hen hur handtaget sakta trycktes ned. En stund hände ingenting. Sedan började dörren skaka så våldsamt att skramlet ekade mellan väggarna. Hen slog händerna för öronen men släppte inte dörren med blicken. Allt hen kunde göra var att hoppas att dörregeln skulle hålla. I flera minuter slet varelsen i dörren, om och om igen. Hen stålsatte sig för att regeln när som helst skulle gå av, att massan skulle välla in i rummet och uppsluka hen, att hen skulle omvandlas till ännu en röst. Hen undrade om hen kunde låta bli att skrika, om inte annat som en sista form av motstånd.
Med ett sista ryck släpptes handtaget och skriken tystnade lika plötsligt som de hade uppstått.
Tvekande sänkte hen händerna från öronen. Det enda som hördes var det dämpade ljudet av havsvågorna mot klipporna utanför. En lång stund stod hen kvar i mitten av rummet utan att se bort från dörren. Till slut vek sig benen under hen och hen sjönk flämtande ned på golvet. En våg av lättnad blandades med rädslan som fortfarande satt i hens bröst och utan att kunna hejda sig själv började hen skratta medan tårarna rann nedför kinderna. Hen satt på golvet och lät alla känslor skölja över hen på en och samma gång. Skräcken och hopplösheten som hade hängt över hen som rovlystna fåglar flöt samman med en intensiv glädje av att vara vid liv. Sorgen över att ha förlorat så mycket sammansmälte med vetskapen om att hen just hade lyckats fly undan det som hade tagit allt ifrån hen. Känslor som hen inte kunde beskriva formades inuti hen och förvekligades genom skrattet och tårarna. När hen till slut inte orkade skratta längre och tårarna torkade ut fanns det endast kvar en svag, men ändå upplyftande, känsla av beslutsamhet och hopp.
Hen kom upp på fötter och såg sig omkring i det cirkulära rummet. Det var tomt så när som på spiraltrappan som löpte längs väggen upp mot toppen av fyren. Hen torkade kinderna med handflatan och började sakta gå upp för trappstegen med ett stadigt grepp om räcket. Då och då slängde hen en snabb blick nedåt mot dörren, men den förblev stilla. Högst upp i rummet slutade trappan i en liten plattform framför en dörr. Hen la handen på handtaget och blev sedan stående utan att göra någonting. Hen var framme. Det här var vad hen hade jagat efter så länge. Hen hade tagit sig genom skogen, fastnat i och klättrat ut ur klyftan och kommit undan det som jagat hen för att ta sig hit. Fyrljuset hade räddat hen från mörkret och gett hen ett slutmål. Vem som än hade tänt fyren hade räddat hens liv, och denna person fanns med högsta sannolikhet på andra sidan av den här dörren. Kanske fanns där till och med fler än en. Ett gnagande tvivel uppstod någonstans inom hen. Hen visste ju trots allt inte vem hen skulle möta i nästa rum. Det kunde vara vem som helst. Och kanske fanns där ingen alls. Kanske hade fyren tänts av sig själv, eller kanske hade den som tänt redan lämnat fyren för länge sedan. Hen hade varit ensam så länge. Tänk om besvikelsen att hitta ett tomt rum var för mycket för hen att klara av? Kanske var det bäst att vända om medan hen fortfarande hade chansen.
Nej. Hen skakade trotsigt på huvudet för att bli av med de påträngande tankarna. Hen var stark. Hen var tillräckligt stark för att ta sig hit. Det hade funnits så många tillfällen då hen hade kunnat ge upp, och flera gånger hade hen velat göra det. Ändå stod hen här. Visst hade hen haft hjälp. Ljuset hade lett hen på rätt väg, men i slutändan var det hen själv som hade gått igenom allt för att ta sig hit. Om hen var tillräckligt stark för att göra det, så var hen mer än tillräckligt stark för att klara av vad som än väntade på hen.
Med beslutsamheten värmande i bröstet tryckte hen ned handtaget och sköt upp dörren.