Andetagen tunga var, denna kalla natt i december

Ögon glänste och tårades, känslor i hans bröst brände

Men han kunde inte ge upp nu.

Med händer kring hennes vita hals

Krampaktiga sparkar, hon dansade en dödens dans

Och musiken; den skulle snart tystna

Ty hon var en symfoni, ett mästerverk vars notblad brunnit

Ett mästerverk som för omvärlden snart försvunnit

*

En tystnande not nu ljuder, denna kalla natt i december

Känslor i hans bröst kan inte längre värma kalla händer

Sista stråket har nu dragits, liksom det sista strået

Döden och kvinnan är nu bästa fränder

Och åt detta kan inget göras åt

Han kan nu bara viska fram ett tyst, försiktigt

"förlåt".