Unga mödrars blod
Täcker jorden likt vallmon
I en vindstilla dal
Där borttynande hopp om nåd;
Allenast uppfattas av just de öron
Som gjort ett ominöst val

Och bland frostkantade löv
Bland bortgnagd bark
Vilar det gångna minnet
Av varje hov, tass och klöv
Som på snart bebyggd mark
Vandrat

Ett skott; och de föräldralösas skrik
Ljuder genom luften likt pianospel
Som tonat bort i tiden
Kall plåt; och ett stelnande lik
Offer för svampens mycel
Samt mänskans moral så vriden...
(Stanna meddjur, i era iden!)