Liten och späd
stog hon framför mig.
Hennes mörka ögon
levde ett liv för sig.
Hela hennes lidande
speglade sig i dom.
Att hon gett upp
såg jag redan
när jag kom.
Hon var inte gammal
men hopplösheten hade tagit sitt.
Kindknotorna var höga
och håret hängde fritt.
Vi förstod inte varandra
så vi sa inte ett ord.
Från två olika världar
som råkar ligga på samma jord.
Jag upptäkte till min häpnad
att jag stod där och grät.
Och fast jag inget gjort
jag hoppades hon förlät.