Varje gång är det samma sak vid ytterdörren. Det spelar ingen roll om jag snabbt gått på toaletten bredvid socialens väntrum innan min hemfärd - samma toalett som alla vi Väntare; oroliga, deprimerade och kanske lite hopplösa själar förhoppningsvis bara urinerade i.
En Väntare kan vara en akademiker som gått in i väggen, eller någon som mig själv; för dum för att ens kunna erfara utbrändhet. Men alla vi Väntare är utanför våra handläggares kontor jämställda; bara smuts under en dyr, vit sko, åtminstone i andras ögon. Visst, några av oss Väntare leker kulturella och läser spalt efter spalt i Metros kulturhörna, men ingen av oss har råd att faktiskt köpa litteraturen som det där skrivs om. Ja, vi kan låna böckerna på biblioteket eller gå på någon gratis konstutställning, men någon skrytsam bokhylla eller dyrbar konstpjäs kommer vi aldrig äga.

Vissa Väntare sitter i väntans rum med sina barn. Jag brukar ibland tänka att det är himlans synd om ungarna, som har föräldrar vilka inte kan försörja dem, men oftast brukar jag bara bli irriterad. Barnen brukar stoja och skrika så att det ringer i mina öron medan föräldern bara läser en tidning full med väntrumsbaciller. Baciller som sedan kommer överföras till barnen, så att de när de nått arton års ålder, också en gång i månaden kommer vara förpassade till detta väntrum i hopp om att bli försörjda av sina gamla klasskamrater de brukade retas med; eller till och med var elaka mot. Barn är banne mig inte mer oskyldiga än någon annan.

En gång såg jag ett barn som kissade på sig, bara för att trotsa sin rynkiga, snäsiga mor med rökfärgade tänder. Om jag får spekulera, så hade det nog sina orsaker, men äcklad gjorde det mig likväl. Jag är trött på trotsiga barn, även om jag själv var ett för länge sedan.
Men att kissa på mig, det skulle jag aldrig göra med flit! Kroppsvätskor i alla former är - åtminstone i mitt tycke, vidrigt. Aldrig har jag varit mer tacksam för klimakteriet... Ja, tills nu, vill säga. Etthundra svenska kronor fick jag betala för ett läkarbesök, där en ung man sade att det inte fanns mycket att göra åt att jag numera på grund av ökad ålder har svårt att hålla tätt utanför min ytterdörr. Skamligt! Vilken tur att den onödiga notan hamnade hos skattebetalarna - jag hade annars bara låtit den vandra till kronofogden.

Jag har som följd av det värdelösa läkarbesöket tvingat mig till att börja använda tjocka bindor som skydd, så att mina grannar inte kollar snett på mig i fall något händer i väntan på att jag ska få upp dörren. Bindor! Det trodde jag aldrig att jag skulle behöva köpa igen. Jag förstår ju att jag i framtiden, om kanske trettio år, möjligtvis behöver börja bära blöjor, men det är ju ändå inte samma sak.

Nädu. Bindor. Undrar hur många andra Väntare som behöver ha det av samma anledning som jag - det tänker jag också på ibland.