det börjar alltid likadant

de ställer frågor
jag redan kan svaren på

vi pratar om stjärntecken
vad vi gör om dagarna
hur vi mår
vilka vi känner

resten av kvällen är han i min närhet
vi åker vidare i varsin taxi till samma efterfest
vi delar sängkanten hos en gemensam bekant tills decemberstockholm vaknar

jag trycker lätt på hans axel och klär på mig i hallen
han frågar mig om jag verkligen ska lämna honom
mitt i all denna misär
jag smeker honom på kinden och går

hemma ligger jag först i sängen
sen i badkaret
men mitt hjärta slår hårt
det spänner mellan revbenen
jag skriver att jag inte kan sova
han skriver att jag borde åka hem till honom

hemma hos honom så somnar vi med hans händer på min kropp
först längs min ryggrad
sen min hals
mitt ansikte
sedan över hela mig

jag vaknar med honom bakom mig
säger att det är dags att åka hem
jag försöker pilla under hans yta men det finns inget
inget jag vill ha

i hallen tackar han för sig själv
jag säger att jag hör av mig

displayen lyser upp i trappen
han ska bara veta vilken storm han har startat

den första efter honom som får röra mig
är en 90-talist med glansig uppsyn

och det känns okej