När jag väl rev muren gjordes det tyst.
Stilla.
Någongång under natten.
Det var inte något spektakulärt,
eller fantastiskt,
det bara var.

Som att du kommit för att krossa väggarna runt mig,
och den nästan-kärlek du visade mig krossade allt motstånd som fanns kvar i mig.
Vi vet båda vad som väntar,
men jag kan inte släppa taget nu och du kommer bli ännu ett ärr i filmen på min hornhinna som går på repeat.

Jag vet inte längre vad som går med mig och vad som går emot mig,
jag kämpar emot allt och följer samtidigt strömmen.
Det är höst nu,
och jag frågar mig själv om det är ett dåligt omen att skapa någon nytt nu när resten av världen dör men allt känns så bra, för bra,
och jag blir rädd när det är extas att kyssa dig.

Så kom hit istället.
Sätt dig här bredvid.
Vi kan tända ljus,
dricka vin,
och leka kärlek tillsammans
under ett täcke
i skenet av förtärande eld.