En gammal man i Sveriges land
vars ärlighet var av högsta rang
Alltid hade han hedrat tio Guds bud
nu vankade han sakta fram där, med sina käppar och rosslande missljud

Han borde ha fått en rullstol med motor
men staten gav honom inte ens en rullator
Färdtjänst var han inte förtjänt av
hans förstörda kropp var inte värd detta, på grund av dagens vinstkrav

Jobbet hade han alltid skött med bravur
glömt bort att tänka på sig själv och stressat fram som med tidtagarur
Nu var hans önskan att komma in på ålderdomshem
få hjälp med allt det enkla som till exempel att bädda sin säng

Men kön var lång
så han var tvungen att vänta på sin ingång
Hungern hög och pensionen låg
men eftersom inga klagomål hördes honom, ingen honom såg

Klagomål var förbjudet på hans fat
han bet ihop och led som en självplågande asket
Och idag hade han fått ett brev
med hemlöshet som besked

Förra månaden sa hans bankkonto stopp
då hans mediciner hade stulit pengar till hans värkande kropp
Nu låg han en hyra efter
tillräckligt för att få på käften

Av allt han tidigare i livet gjort
fanns inget som kunde kallas brott
Men när hans kropp nu var slut
var han mindre värd än en tjuv

Han vankar framåt tills han stannar i mitten på en hög bro
vattnet därunder ser farligt ut, men han tar lugnt upp en Sofiero
Släpper den uppdruckna burken och tittar på när den slår ner i vattnet
en tår glider sakta nedför kinden, men det är inget vi kan se, för det är mitt i natten

Nu klättrar han över staketet
med en sjusärdeles vilja lyckas han krångla sig över med hela paketet
Inget skri kommer över hans läppar
och lyssnar du noga kan du höra plasket, då han träffar vattnet och efter kommer hans käppar