Korset och Kronan

Det hade rispat illa i radion och Tv sändningen sköt nästan som blixtar. På station 15 hade man släckt ner. I Stockholm hade man kunnat freda vissa ställen. Men järnduvorna flög från Öst oplanerat. De hade ringat in Sverige som älsklings objekt. De älskade att sätt oss i skräck. Men en vådlig förvirring hade tagit fart. Folk drev i drivor. Mållösa utan hem. Ryssarna hade nästan makten. Pesten var tillbaka. Folk fruktade för Gud, för att bevara sig måste de underordna sig sin tro.
USA allierade stridsplan hade markkontakten. Station femton var ett heligt krigsterritorium. På några sekunder hade Svenska folket vaknat upp. Efter Karl XII hade vi sovit gott av fredens slummer.

Karlos E står i lobbyn till sina mannar.
På det stora hela står vi på Israels sida, säger han. Han är sanningssägare och målinriktad. Vi rider ut för att befria och idka fred. Den som vill försona sig följer med oss. Vi krossar människor som lerkärl. Den som inte kan hålla renhetsprovet prisas åt freden.
Leo Svala håller sig för skratt. Han vet att han inte hör till Carlos E. Han har ärvt ett löfte. Han axlar upp två bjälkar på ryggen, det är hans kors. Aldrig för mindre eller för mer har han sagt, och ville jämka det lika. I stum beundran ser de på varandra, den ene går med svärd. Leo Svala med heder. Han vet bara att helvettet kommer. Att om han inte tar på sig ansvaret gör ingen det. De bränner broar nere vid hamnen. Leo vill rädda vad som kan räddas. I ett blankt sidospår eller på tvären. Men båda gör ett misstag, båda vill utmana Gud, fast inte.
Nere vid hamnen satt Therese Liljestjärna och grät. Vågorna svepte in från Öst. Halvt verkligt och halvt overkligt från Finland.
På några sekunder hade Sverige blivit lika vackert som fordom. I en plötslig sekund hade folket tagit Gud och livet på alvar. Vackert lös ljuset genom dimman. Vackert och kringstrålande. Affärer som Kappal och Glitter tycktes övergivna och ålderdomliga. Som om en svartsjuk mantel släckt ner fåfängan. Där sörjde de i djupen, kärleken hade spridit sorgvågor. Den var vaken. Ljuset kunde tränga igenom materian. För andra var det svårare. Livet bar människan, men vad människan själv bar på visste ingen. Det var det som gjorde saken så märklig. För vad som varit levande och ljust i en stund kunde komma utbytas mot mörker i nästa stund. Sedan kunde det vända igen, som om människor inte kunde rå över det. Detaljerna fogades samman, svärdet gick genom själen. Stod någon och lekte med något, kunde inte alla se vad det var. Blinda i ett rus tedde sig stora grupper. Det var en blank yta mellan dem. Vad som egentligen pågick visste ingen.
De ensamma och ljusallierade såg genom isen. Och isen var i människan, och människan älskade Gud. Det var ett havs territorium. Vingburna fåglar och änglabud. Som i ett stråk fogades allt samman. Fast ingen visste hur.
De älskande var på rymmen, det var en kamp på jorden för att lösgöra människor.
Vandra i Ljuset löd det på baneret mellan Leo svala och Carlos E.
Älska med ett rent hjärta igenom natten och i fred. Och förlåt varandra.
Visa barmhärtighet och fred.
All kärlek och gärning bör lösgöra ett syfte. Den ensamme vilar på i på sitt gömsle. Och den innerliga renar sig själv. Den som fruktar för leran han ansvarar för leran. Gud välsigne.

Den som har en vit sten han vårdar om otukt, och den som bär en krona han vårdar om sin nästa. Var frimodiga i kärlekens ljus och se till att inte fresta någon till förfall. Bär varandras bördor så uppfyller ni lagen.

I en sorgeflod kan allt bli lite mer levande skrev Leo på det bruna pappret. Han förseglade det och stoppade kuvertet i sin väska. På hans bas var det ett ljus. Hans närmsta var fröken liljestjärna och Hampus Forsberg. I vått och torrt hade de holt ihop. De hade på intet vis sökt upp varandra som goda vänner, utan istället förts samman under vägen. Man väljer inte sina arbetskamrater hade Leo sagt. Man får dem. Hampus var i en svår växelverkan. Han höll sig till eden, och levde farligt. Det gjorde honom stark, en viss förundran låg alltid kring honom. Ändå levde han i ett ljus med stark prägel av en innerlighet. Om Gud är en av oss kan vi kanske inte falla brukade han säga.

Leo steg innanför dörren till källarplanet. En liten lokal som låg vackert benägen nära kungsparken. Han vecklade upp ett papper från 1700 talet. En vackert noga handmålad karta.
Inget liknade den tiden tänkte Leo. Folket sov och åt bullar innan något hände. Och nu är allt här. Pesten och svärdet. Vi visste intet och föreställde inte oss det heller. Nu kan vi se hur det är.
Folket kom som drivor och drev runt. En del menade att man borde lämna Stockholm. En del menad något annat. De bockade och bugade för var brödbit som de kom över. De var noga med att vara nöjda över sin lott. Leo älskade att se på dem. En gång var han en av dem. Nu hade han dragit sig tillbaka.
Det är när de vitkalkade väggarna rämnar som man får se verkligheten tänkte han. Det här folket gömmer sig i sina hålor innan de kommer fram. De räknar pengar för intet och kastar med varandra som kläder. Vi visste mycket om varandra men lite om oss själva, tänkte han. Men det här havet gömmer på juveler.
Vi behöver skörda mer tänkte Leo. Folket kan inte ha det såhär.
Den natten somnade Leo i soffan utan strumpor och skor medan skvalet från människor hördes utanför som ett rassel.












I gryningen nästa dag kommer Hampus. Håret står på ända och han synar klockan. Han har slaggat hos sin flickvän. På ed och svärd brukade han säga. Fick han inte sin åtrå tillgodosedd skulle han brinna upp. Men det var ibland mörkt. Så mörkt det kunde bli för ett hjärta. För Hampus ville hjälpa Leo att bygga upp ett folk. Och åtrån var på det stora ett gissel.
Och de stod båda under befallning.













En lätt dimma ringlade över Stockholm. Arbetslösheten var hög. Oljepriset hade skjutit i taket. Folk sysselsatte sig med små spelningar. Överallt som en terror sköt det blixtar från skärmar. I reklammedian satt övergivna barn under skärmen. De föstes bort bara, som vore de kreatur. Man menade att tillvaron inte var på riktigt.
Hos Leo var det stilla. Han satt och synade kartorna över 1700-talets Stockholm. Hur vackert och lugnt det var tänkte han.
Det var svårt att föreställa sig det på centralen. Nere vid hamnen gick Skeppen som torpeder ut emot världen. Och där ute var det värre än här.
Man måste föda framtiden, det är det hela sa Leo och slog Jose i glaset till Hampus. Ryssen är redan på farsoten. Och Amerikanarna skulle gärna vilja tvätta våra fötter. Åter igen står folket splittrat, en del håller sig till Kineserna, och till Öst. Ingen kan förklara det här. En gång red vi ut med svärd, nu har Gud satta oss på tvären.
Vad kan nu hålla samman Riket och Kronan? Varför ska vi ner till södern och slåss. Med RFRA i backspegeln kunde vi se att det var en märklig idé. Men vi hade inga val då. Och kineserna var våra förtrogna. Folket visste ju inte av några yttre hot, och få skulle kunna föreställa sig det.
Sedan kom fascismen tillbaka som ett brev, och vi blev främlingar som alla andra. Jag hade ju önskat att vi haft ett val då, men vi hade det inte.
Då Hampus ser på Leo ser han en stor men blek man. Med enkla kläder var han som en av de andra. Och Hampus minns hur han så ofta ville undslippa insikterna.
Den spricka som vi ser är tillfällig, sa Leo. De svart hästarnas tåg har ansvar för oljan och vinet. Vi har av döden att döma ansvar för det.
Folket här ute hungrar. De tar vad de får och sticker. Man hör larm. Broar och byggnader rasar. Man talar om en Herrens Dag. Att de allierade ska möta den i Israel. Här har man inte råd att ge sig iväg. Ändå har de rustat upp mot det Heliga landet. Folk har vänt om i Tyskland och kommit hem igen. De har fått gråta och omgjorda sig. Man strider inte numer mot Israel.
Ryska trupper har lamslagit fädernelandet. Svea rikets vagga har förvandlats till en kokande gryta. De som älskar har dragit sig tillbaka. Man har försökt döva ångesten med droger. Nykterheten är för svag bland många av dem. Man dansar och hoar inpå nätterna. Man blundar till enkelt med lättjefull blick. Svänger sig iväg och försvinner i gränder.
Leo ser sorgligt på kartan. Över det gamla Stockolm som det såg ut. Handritat. Liksom var det Leos sista ädla rest.
Vad ska du med kartan till? Sa Hampus.
Leo såg upp på honom. Se sa han. Endast slottet finns kvar och några andra byggnader. Kyrkor bl.a. Man kan se vattendragen här, och holmarna. Skärgården som den var då. Handritat från 1722.
Äh. Sa Hampus. Du är för sentimental bara.
Glöm inte vad jag sa. Denhär kartan utgör en stad. Med en färg som är oförglömlig.
Tror du varje stad har en själ frågar Hampus.
Jag tror varje stad har en själ. Och det är det som gör minnet så egendomligt, svarar Leo.
Människan då, hur är det med henne själ.
Den frågan är ställd till eden. Hans ögon blir stora. Några sekunder senare hörs en kraftig smäll. Leo vänder sig. Hur många tror du vi kan rädda undan, frågar han.
Hampus växelverkan mellan sin blekhet och sitt eldskimmer tycktes inte förvåna, vad som kunde förvåna var hans mod och hans skarpa sätt. Mycket blek tystnad bodde i Hampus och mycket eld. Man säger inte allt man vet sade han. I hans tystnad kunde folk gömma sig eller gripas av skräck.
- Det är inte krutet som är det värsta sade han, det är pesten. Ett maskingevär är ett maskingevär, men pesten som långsamt dödar människan och svälten.
Leo står stilla, om vi flyr gör vi det på vårt eget sätt, om vi inte gör det så överlåter vi ödet till en annans händer och staden.
För någon sekund stod Hampus frågande. Han undrade om Leo blivit rädd, om han plötsligt gripits av en sådan fruktan som gjorde att han ville rädda sitt eget liv. Men han sade intet. Han blev bara stående tyst.
Lägenheter och hus var som regel fullt belamrade av folk. På vintern var det ännu värre när elen slutat fungera. Det var i sanningen en sönderfallande Stad. Man satte folk med pesten smittade i djupa bunkrar. Försökte att isolera. Kärleken kunde bara överleva för den som inte fruktade sitt liv. Och de var i sanningen modiga människor.
Plundrade väskor. Delar från teknologi, plastmuggar, dockor etc. allt kunde ligga övergivet. Man hade inte haft tid att sanera, Bara delat upp människor i olika grupper - som boskaps djur. Sjuka eller friska – dugliga eller inte. Somliga jobbade i hamnen, slussade varor. Andra lämnade sina butiker. Hungerbristen var påtaglig. Och överallt var döden närvarande. Vik ifrån mig du orene ropades det. Det var en surrealistisk verklighet. Ofta full av närvaro och sällan av kärlek, ibland var det ett helvette. Antingen blev man modigare eller räddare. Många som antog att de skulle dö kunde antingen ge upp eller bli ännu litet starkare. Men det var en styrka som liknade fredens eller frihetens, man ställde upp /. Man var här på liv och död. Och det i sin tur uteslöt inte visheten. Den som kunde kartan läste tecknen, och den som läste tecknen visste.
För en stund blev Hampus stående. Ifrån det lilla låga fönstret kunde han se vattendraget nere vid hamnen. Kanske hade Leo rätt. Kanske måste de ge sig av. Det blev blankt i Hampus. Själv ville han helst med. Hampus fick två riktlinjer som han behöll. Det stank nere på gatan, det var svårt att hålla rent i kvarteren.
För ett par år sedan hade några multijättar varit här och märkt ut staden. De hade drivit runt i stora svarta bilar. De hade tagit fasta på vissa stadsdelar. Nu hade de fallit i glömska. Folk som ändå mindes dem kunde se dem som änglar, andra såg dem som djävlar. Efter det Ryska intåget i Landet stod de av somliga som våra räddare. Här i kvarteren var det sådana folk som höll ihop. Det visades prov på stor lojalitet bland varandra. Man hade slutat föreställa sig. Man försakade sig och ställde upp. Om någon gjorde det bara för egen vinning lös det snart igenom. Om man gjorde det av kärlek blev man aktad. Leos närmsta var av den sorten som hade övergivit sig själva. Och eftersom Leo inte ville vara någon ofri hade han varit noga med att var och en stannar så länge det önskar honom. Det var fritt att göra vad man önskade eller ville. Ändå sade han att de var förmer än legodrängar. Ty legodrängar eller soldater känner inte varandra. Bara ett folk med ett hjärta och en själ vet vad de måste kämpa för. Om ni är ett folk verkar ni modigt i kärlek och håller avstånd. Och så länge ni gör det bedrar ni inte varandra. Verkligheten däremot är inte lika enkel. Jag vet att ni ofta förlorar varandra, och då är risken att ni faller utanför – att ingen hjälp finns.
Hampus kunde vittna om att det varit sant. Att folk som Hade svikit Leo och hans församlig kunde hittas döda, några dagar senare. Eller finnas så som direkta fiender. Andra åter hade fortsatt ensamma med byggnationen. Men på det stora hela hade de roligt. De var ett starkt folk som hängde ihop. De ritade kartor och drog ut linjer. De lät upp boplats, och idkade hemliga möten. De hade gått så långt att de fritt kunde förhandla med många fientliga grupper. Leo kunde dock inte hysa full lit för någon. Ty så förehöll det sig. Att var och en var sin egen. Jag önskade att det kunde varit en större familj, men tilliten är som regel ganska uppriven. Tillit var något man förtjänade. Många kunde bara hålla prov i vissa avseenden. Och däri var de stora. Detta märkliga sönderfall gjorde människan till människa och öppnade en ocean av försoning och insikt. Man levde här, som om man väntade på domen från Gud.
Kärleken var en kolsvart kontrast till verkligheten. Nåden var en förlåtelse och rening. Den som förlät allt fick privilegier.
Bilarna stod på kö, fast köpmännen fått det tyngre fortsatte man ändå. Man harvade på. Vardagen var nära. Inte var den heller helt främmande för Leo. Man idkade nya köpekontrakt. För Leo var det ett minne. Han ville inte ta del av den marknad som kommit att underminera hans käraste.
Man bytte bara tjänster. Kastade åt en hand. Hjälpte till där det behövdes. Därför hade läget blivit stramt. Den som bara arbetade i kärlek skulle inte förvänta sig någon belöning. Att man fick mat på bordet kunde man därför buga sig över.
I en fallfärdig byggnad hade man fått uppehälle. En skyskrapa vars tak varit nära att falla in. Där pågick nu arbetet att göra kanaler. Anledningen till att de fick stanna i staden var av goda skäl. Man hjälpte till gratis. Man stöttade upp. Sprang små ärenden. Och ibland fick man något för det. En matbit eller någon överbliven rest.
På det stora hela rådde ljus och glädje. Man samspråkade och var i gott lag. Krigstrupperna såg noga till att avväpna dem. Det var sällan tal om praktiska lösningar. När saken måste göras så gjorde man den, i annat fall så kunde man befara både det ena och det andra. Det var trångmålen som var värst. Nöden i födelsen. Kunde man ta sig igenom? Det är därför folk tog det iskallt. Ingen ville äventyra sig själv. Ändå gjorde man det. Ingen var så briljant att hon inte undslapp sitt öde. För övrigt höll man god min, eller så grät man. Man älskade att gråta eller hålla vacker sed. I det stora huset, börjades det hållas med filtar inför vintern. Människor arbetade som myror. Konstnärer gjorde målningar. Andra mer starka kunde påbörja röjningsarbetet. Man tätade. Ingen visste för hur länge. Om kloaksystemet skulle kollapsa, hade man bara föreställningar på få frågan, vad fals. Det kunde ske, och hade redan skett så, i somliga hus. Man tänkte på vattnet också, på ut och ingången. Kanske var Stockholm bara en tillflyktsort. Ett tillfälligt näste, tänkte Hampus. Utan att fördenskull bli klen. Blek kunde han däremot bli, och fastän han ville följa med Leo så började han fatta sitt beslut på hala vägar. Leo hade beslutat sig för att stanna. Och det blev disigt och svårt att andas, och hampus kunde bara kämpa med Gud.
Och fastän Hampus började ana ond bråd död, så började han hjälpa de övriga. Man bar upp kläder och gjorde hål för kanalen. Man inrättade rum med enkel standard. Man lade ut britsar och befarade att vintern var annalkandes med stor kyla. Folk körde bud bil och var som regel som folk är mest. Och det ljus hampus bar började avmattas. Det var inte för än i oktober som Leo slog sig ner vid Hampus. Har du räknat dem, sa Leo och rullade på ögonen, hur många tror du vi kan rädda?
Hampus började då skruva på sig för att lätta upp kragen. Leo sade han, det måste gå dig bättre än mig.
Varför sade Leo?
Därför att jag måste stanna.
Nej, sade Leo. Du måste inte stanna. Är det ditt val så är det ditt eget.
Hampus såg på Leo i blind försakelse. Kan någon människa överhuvudtaget ha ett eget val? Om jag hade haft det vore jag intet.
Då grät Leo bittert och sträckte över ett paket cigaretter. Här sade han till min åminnelse. Jag vet att du älskade mig och att du nu måste stanna. Allt från tidig ungdom harr Herren agat och lagt på dig ris. Och när du vandrade i mörkret gick du till slakt. Tagen dig till vara från otukt.