Redan medlem?
Logga in
Hans tillitsbro med psykologen kollapsarHan har haft denna kontakt i mer än ett år nu. Kontakten med en psykolog. Han har byggt upp en tillitsbro med psykologen, han har verkligen öppnat sitt hjärta för henne för han visste att om han inte talar om sina känslor och tankar på ett öppet och ärligt sätt kan han inte förvänta sig att få hjälp heller. Inte ens en psykolog kan hjälpa honom då. Men det har gått en tid nu och han känner att psykologen har förändrats. Hon var rar och snäll förut och han kunde öppna sig för henne, men nu är det inte så tyvärr. Det är torsdag. Han kommer in i rummet och sätter sig mittemot sin psykolog. Han börjar öppna sig och berätta för sin henne om vilka problem han har. Allt det jobbiga han kände, all den där ångesten som tar kål på honom på nätterna berättade han om – han berättade även om orsakerna till framför allt panikångesten. Han berättade om sin kontakt med socialtjänsten. Att de sliter honom i stycken. Att de inte lyssnar till hans hjärta och röst. Han hade varit där länge, i flera flera år, eftersom han inte trivdes hemma. Han kände att socialtjänsten inte brydde sig, de gav honom bara nya krav efter nya krav och han var tvungen att anpassa sig för att kunna försörja sig, men mest av allt för att kunna betala hyran för lägenheten, annars blir han vräkt. Socialtjänsten gav honom en aktivitet och precis när han hade kommit in i den raderar de det och placerar honom in i en annan aktivitet. Han har fattat för länge sedan att de vill knäcka honom. De säger att de vill väl men i själva verket är det tomma ord som ges. Varje gång socialen bad honom göra något gjorde han det utan protest, men nu orkade han inte mer, han kände att aktiviteten han fick nu verkligen inte passade honom. Han hade varit där i någon dag och provat och givit det en chans, så socialtjänsten inte kan komma sedan med argumentet att han inte ens har provat och därmed skylla allt på honom. Då han var där gick allt åt skogen . För det första var det ingen i hans ålder som var där, alla var mycket äldre än han. För det andra kändes det som om han var tillbaka i skolan igen, den där vilda atmosfären på rasterna, alla skrek och var missnöjda över saker och ting. Han trivs verkligen inte i sådana miljöer, han vill gärna ha lugn och ro omkring sig. Då jobbar han bäst. Men är det inte så med alla, där man trivs och där man känner sig trygg, där är man flitig och aktiv, där jobbar man på? Men om man inte trivs på en plats är det svårt att gå tillbaka till den platsen och om man väl går tillbaka koncentrerar man sig på helt annat än det man egentligen ska koncentrera sig på. Han har sagt detta flera gånger till socialtjänsten, men de lyssnar inte, de säger att han måste gå dit för att kunna få bidrag. Så han bestämde sig för att han inte skulle gå på aktiviteten fast han är medveten om att han då inte kommer att bli beviljad bidrag, risken är att han blir hemlös då. Men han hade gjort allt som socialtjänsten hade bett om i alla dessa år och nu protesterar han hårt, första gången måste vara någon gång, säger man inte så. Hans handläggare på socialkontoret sade att om du inte kommer med en sjukskrivning kommer du inte att bli beviljad några pengar heller. Om hans psykolog bara kunde förstå att han var tvungen att berätta allt för henne för att lätta på sitt hjärta. Han tänkte att han har en psykolog av en anledning, att han kan vara öppen och bolla tankar med den personen om allt mellan himmel och jord, om allt som gör att hans mående blir sämre. Men han märker snart att han hade fel. Psykologen frågade honom flera gånger om han ville att psykologen och läkaren skulle samarbeta med socialtjänsten och han svarade snabbt på det, han sade rakt och tydligt flera gånger att han inte ville att de skulle göra det. Psykologen svarade bara på det med ett vanligt okej. Han har varit med länge och vet hur dessa möten går till. Han har lärt sig av dessa misstag och vill inte göra om det igen. Psykologen sade till honom: Fråga läkaren om sjukskrivning, jag kommer också att prata med henne. Fast han har sagt tre gånger starkt och rakt till psykologen att han icke vill att de ska samarbeta ringer läkaren nästa dag och säger att du kan få en sjukskrivning för du mår inte bra, men vi måste ha ett möte med socialen. Hon sade till honom: Du får ge psykologen kontaktuppgifterna till din handläggare så tar vi kontakt och bestämmer en tid för möte. Läkaren sade också till honom på telefon: Vi samarbetar, alltså vi på mottagningen. Han hade en psykolog och en läkare på samma mottagning, de arbetar i samma team. Läkaren sade: Vi samarbetar ofta med socialtjänsten och försäkringskassan. Men det roliga var tyckte han, att en gång när han hade möte med sin psykolog, sade psykologen att hon inte visste om man kunde ha ett sådant möte med försäkringskassan. Han vill hur som helst inte blanda ihop denna kontakt på denna mottagning med socialtjänsten, han vill inte att de ska samarbeta, dels för han vet att det kommer att sluta illa, dels ser han de två myndigheterna eller vad man nu ska kalla det som två helt olika saker. Socialtjänsten har alltid velat trycka ner honom mot botten och på själva mottagningen där han träffar psykologen och läkaren har han känt att det har givit honom bra kraft tills nu. Socialtjänsten har gjort så länge nu att när han begär ett möte med sin handläggare på ska de alltid vara två, tre stycken handläggare med på mötet av någon anledning. Han förstår inte varför? Han känner sig som en brottsling, fast han aldrig har gjort något dumt mot dessa myndigheter. Han har varken slagits eller tagit droger eller något annat ont, tänker han. Men nu är dagen kommen då han måste protestera. Ingen kan tvinga på honom saker, tänker han. Socialtjänsten kan inte tvinga på honom att genomföra denna jobbiga aktivitet och psykologen och läkaren kan inte tvinga honom till att han och de har ett gemensamt möte med socialtjänsten. Han känner sig besviken på sin psykolog. Socialtjänsten tvingar på honom saker, han vänder sig till sin psykolog för att prata om detta, för att lätta på trycket, men hans psykolog började också tvinga på honom saker. Han kände sig sviken av sin psykolog mer än vanligt på grund av att han blev fäst vid hennes ögon. Han är kär i henne. Han trodde att hon skulle förstå. Allt dessa problem och dessa tunga känslor ledde honom till järnvägsstationen, han gick där vid spåren, han ville bort från allt, för att han ser att ingen vill honom väl. Om några dagar har han en ny tid hos sin psykolog. Han försöker tänka klart, men tankarna överrumplar honom. Han vill härifrån. Han lägger sig på järnvägsspåren, tåget kommer en väldigt fart, den kommer närmare och närmare, tårarna från hans kinder rinner, till slut bestämmer han sig att gå upp från järnvägsspåren. Han har bestämt sig att ge livet ännu en chans. Den enda frågan han ställer sig nu är: Ska han spela med i detta spel eller ska han byta psykolog? Eller finns det någon tredje lösning?
Copyright by: Arnela Arre Kurbegovic
(2017 - 12 - 07)
Fri vers
av
Arnela
Läst 310 gånger och applåderad av 7 personer Publicerad 2017-12-07 17:23 
|
Nästa text
Föregående
Arnela |
