det är när åskan dragit förbi
som fåglarna börjar kvittra

men ovädret i mig
blåser inte vidare
bort

jag sliter mig itu

en tsunami inombords
sköljer över mig
dränker mig
och mina våta kinder

vilse
famlar runt i mina egna sår

jag kippar efter andan
förgäves
i ett vakuum

klyver
sliter
men håller ihop

oförmögen
för inga ord räcker till

tynar bort
jag tar emot varje slag

ensam kvar


min trasighet kan inget laga
min ensamhet kan inget bota
mitt tomrum efter dig
kan ingenting fylla


åskan stannar kvar






och i tystnad även jag