Vandringsman på rådjurs stig
Färdas över fallen gren
och mosstäckt sten
I en skog, av hösten ruskig

Aftonrodnad genom trädkrona
Skymtas av ögon kan
Men nu är det så att han
Aldrig upp mot himlen tråna

Han har slitna kläder och en sliten själ
Valkiga händer och uppgiven syn
När han vadar över älv, går genom buskars slyn
Är han alltid ensam, denna sorgens träl

Käppen han hårt greppar
Är den enda vän
Som vandringsmannen haft sen
Han kysste sin livs kärlek; en nattfjäril med mjuka läppar

Mörkret faller men månen sover
Vandringsmannen stannar för att tvätta såren
På fötterna; inte de som smärtat honom under åren
Som han bort från flyr och överger...