Jag grät på biografen igår.

Av stolthet och sorg.

Folk såg hur jag torkade tårarna ur ögonen,
när filmen tog slut.

Men jag brydde mig inte en sekund om min sårbarhet.


Vi såg ”Okänd Soldat”.

Som beskriver en Finsk Maskingevärspluton
i fortsättningskriget mot Ryssland 1941-1944.

Och jag kan flytande finska,
och förstår vartenda ord som sades.

Och jag hörde direkt när de översatt fel,
eller utlämnat något.


Och det som rör mig så i hjärtat.

Som gör att tårarna rinner nedför mina kinder.

Är att bioannonsen i tidningarna visar en soldat
som bär ett maskingevär på sin axel.


Och till saken hör då.


När mitt hjärta spricker av stolthet.

Är att min Morfar var just Maskingevärsskytt.

I Fortsättningskriget.

Och tillhörde just en likadan Pluton.

Det är ju min Morfar beskriven i filmen.


Och.


Jag gråter igen.