Ekots signaturmelodi ljuder i det annars tysta köket. Gardiner som en gång var kritvita pryds med ett gult, storblommigt mönster, på fönsterbräden är fullt av grönt, en enstaka krollilja och en bukett eterneller. Nedanför står ett litet, kvadratiskt bord i ek och på det bordet står radion där en någon reporter talar från ett främmande land om en uppfinning eller annat värdsligt. Jag vrider av radion och går till köksbänken och brygger en kopp kaffe. Flisor från golvet fastnar i strumporna.

Bredvid kaffebryggaren står två fotografier prydligt iordningställda, ett på hemtjänstens vårdhund Alice och ett annat på Karl-Axel. Karl-Axel. Vad var det han brukade kalla det? Tillståndet när kroppen och sinnet lät sig insupas av nyckfullhet och förströelser, vad var det nu igen? Drömtillstånd. Jag sa jämt att han ryckte ordet ur sin egentliga betydelse, sitt naturliga habitat men han svarade jämnt att det inte var så noga med sanning utan att företeelser och infall som spelade roll och tillsamman bildade egna, komplicerade och invecklade, regelverk. Varje gång han upprepade sin uppfattning om drömtillstånd log jag bara ett leende fyllt av överlägsenhet, hån rent ut sagt. Jag tyckte det var barnsligt påhitt, inget att förvänta sig av en vuxen man.

Utanför fönstret blommar Eriksberg, smörblommor och snödroppar bildar ett ljusgult, böljande hav som rör sig i takt med vindes andetag. En mamma är ute med barnvagn, en hundägare rastar sin hund. Jag plockar fram en kopp i glaserat porslin och fyller den med kokhett kaffe och sätter mig på köksstolen. Den bästa tiden på dygnet är på morgonen, innan hemtjänsten kommer. Då lever jag fritt i ett drömtillstånd.