Förlåt för att jag fäster allt fokus på dig.
Att du, ensam behöver stå för mitt välmående.
Men jag har inte så mycket mer, just nu.
Tyvärr så har du blivit någon så viktig, så pivotal i mitt liv.
När du skriver så blir allt logiskt igen. Och jag känner mig säkrare i mig själv.
Vilket är ironiskt, då jag tappar talförmågan när jag står framför dig.
Jag har lagt allt på dig, det var inte meningen.
Och om jag träffar dig, på riktigt. Så kanske jag finner att du inte förtjänade all energi och tid. Men vi är inte där än, vi kanske aldrig kommer dit.
Det kan vara en tanke som vi tänker under våra unga år.
Tänk om, det hade hänt. Tänk om, det hade känts rätt.

Men jag vet, att om du låg i soffan nu här hos mig. Om jag vaknade bredvid dig varje morgon. Så hade det inte förändrat någonting. Du är produkten av mina år av sjukdom. Du är bilden av perfektion. Du är den som jag vill vara. Som jag vill vara med.


Kan det förändras? Jag vill så gärna att du ska vara verklig. Att jag ska se dina brister och fel och veta att du är precis som alla andra. Sårbar, nårbar.
Kan jag krossa den piedestal som jag mejslat ut åt dig.
Slå den i bitar.
För hur jag än sträcker mig så kan jag inte nå.
Den platå, den höjd du lever på.

Eller var det bara en dröm, en illusion. Som hängt sig kvar från en sommarnatt där allt tycktes möjligt. Jag önskar att det var en mardröm. Som jag ruskar av mig varje natt i fönstret med en cigarett i käften. Men du är hoppet om ett bättre liv. Du är hoppet om något mer. Om jag når dig, så har jag fixat det.