Nervöst stapplade jag fram i korridoren.

Jag tittade in i rummet, alla var där.

Det var dags, det var nu.

Arga bittra utfall om fel och oförrätter.

Många ord. Tid och rum stod stilla,

Lögner upprepades, om och om, och om igen.

Tystnad...

Jag såg förändringen.

Jag hade inte längre hennes stöd.

Hon vred långsamt huvudet och tittade på mig. Vittring! Ögonen lyste, ett dolt leende.

Hon såg att jag såg. Hon visste att jag förstod. Men hon log ändå.

Piskan ven och domen förkunnades.

Förtvivlan, smärta och sorg.

Jag gick in i mörkret och för att läka min själ.

Jag kom aldrig mer tillbaka.