Genom bilfönstret: ruinerna
vägar som kröker sig in i dimman
sadeltak lutade mot den tunga himlen

bilradion talar om marken vi passerar
eller kanske var det bara brus

dikesbarnen fladdrar som molntyg
handens vingpennor
tecknar dina planlösa konturer

– berätta om de dova infallen
tonerna som krackelerar och sprids

en gång tänkte du på dem
att vi måste vänta tills alla är döda
de ropar sina namn i vinden

vi fångar dem som snöflingor
smälter dem i våra ännu varma händer