Vi har känt varandra ett tag nu, men jag minns första dagen som om vi mötes i går. Vi var i trubbel båda två. Vi hade det svårt i livet, vi mådde inte bra, vi kämpade för att hitta vägen ur onda trubbel. Vi brottades båda med ångest som livet hade givit oss under många år, månader och dagar. Stressen tog hårt på oss, vi trodde båda att det var kört med oss, att våra portar var förbannade. Vi var båda lika galna, gillade att skämta om likadana saker och vi hade samma åsikter om denna världen. Kemin mellan oss två passade bra ihop. Vi förstod varandra. Jag älskar dig, det gör jag sedan första dagen. När jag inte är bredvid dig blir mitt hjärta tömt på blod och jag kan inte längre andas in syre. För varje andetag tappar jag kraften att leva vidare. Jag har haft en del förhållanden, men jag har aldrig känt sådana här känslor förut. Nej, det är faktiskt första gången. Jag har erkänt allt för dig, till och med flera gånger. Men tyvärr finns det vissa komplikationer i det här förhållandet. Du bor i en annan stad, nästan tre timmar bort, jag tog mig dit ofta för att bara kunna se på dina vackra ögon, det var bara dina ögon som kunde fylla mitt hjärta med blod och det var bara dessa ögon som kunde göra att jag andades in syre så jag inte dog. Jag åkte dit, han åkte hit till mig, vi kämpade för att hålla förhållandet vid liv. Han har sårat mig nu några gånger och det har gjort att jag har frågat mig själv om han är värd mig. Vi har ett förhållande, men varje dag skriver han med en annan tjej, en vän säger han. Han får gärna skriva med sina vänner, spelar ingen roll om det är tjejer eller killar. Men det finns såklart en gräns för det med. Jag är varken svartsjuk eller avundsjuk. Är ingen sådan typ. Jag själv har både tjej- och killkompisar. Men om man skriver konstant med en annan av samma kön som sin partner medan man sitter i soffan och myser med sin partner är det något som inte stämmer, eller hur? Eller har jag fel? En dag hittade jag hans chattmeddelanden med den här tjejkompisen och fick reda på att han hade sagt till henne att jag är jobbig, tar all hans tid och att jag har tvingat på honom att göra saker som han inte har velat att göra som exempelvis att åka och hälsa på mig. Som sagt vi bor i två olika städer. Han är en sådan som aldrig haft ett förhållande innan, han var ganska ensam, stängde in sig i hemmet och spelade mycket och han klagade över att jag tog det ifrån honom, att han inte får spela spel längre vilket är helt fel. Han har inte ens pratat med mig om det, hur ska jag då veta hur han känner och tycker? En annan sak han har glömt är att jag också har lämnat alla mina hobbies och intressen för honom. Jag skriver inte texter lika ofta, jag har legat efter väldigt mycket med min forskning. Har avbokat vissa viktiga möten för honom, så jag kan finnas där för honom och framför allt har kämpat länge för att få tag på en musikstudio så jag kan spela in mina egna låtar och efter ett tag fick jag napp men var tvungen att kasta bort även det för att finnas där vid hans sida. För att vi skulle hålla ihop. Vilket jag inte ångrar, men jag har aldrig sagt att han inte får göra saker, vet inte varför han skyllde allt på mig. Det är detta som gjorde att jag kände mig sårad då. Vet inte riktigt vart han vill komma med vårt förhållande. Ett förhållande ska handla om ömsesidig kärlek. Man ska inte bara ta utan man måste ge också. Det fattas lite i detta förhållande, det känns som om jag bara ger och ger men får inget tillbaka. Många skulle vid detta laget packa sina väskor och dra men jag kan inte riktigt det. Jag har tyvärr inte svar på frågan varför i detta läge heller. Jag och han har det jättemysigt tillsammans, det är mycket som klickar i mellan oss men vissa småsaker gör att i stunden är vi långtifrån varandra. Om jag inte hade förmågan att förlåta hade förhållandet varit slut för länge sedan. Frågan är bara nu hur långt tålamodet räcker samt hur långt man kan gå när det gäller att förlåta sin partner. Man förlåter om och om igen till slut blir man trött på det. Särskilt när man märker att ens partner inte tar tag i sig själv och vill förändra något. Då får man en klump i magen. Det är som att det är en ocean av känslor virvlar inom mig. Varför tar han inte tag i mig? Han vill bara se mig i ögonen hela tiden när vi blir upphetsade. Själv måste jag alltid ta första steget samt att han vill inte röra mig eller kyssa mig, han gör det bara då jag visar vägen. Jag har tänkt många gånger att han kanske bara är ovan och att allt kommer att förbättras snart. Men snart skulle jag få se att jag hade fel. Jag önskar att allt detta bara var en dröm, att jag kunde vakna upp från den och bara vara glad men tyvärr är detta verklighet, mitt hjärta svider och jag vill bara komma härifrån. Att fly från en situation löser inte problemet, jag vet, men vill bara komma bort en stund, för att samla tankar och känslor. För att mitt hjärta behöver skrapa fram mod för att säga till honom att det kanske är slut. Jag älskar honom, det gör jag verkligen, han är allt jag har nu, det känns i alla fall så. Jag vill inte vara den som förstör detta, nu när jag också har träffat hans föräldrar. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur. Kanske blir det bättre med tiden. Han kanske lär sig vad ett äkta förhållande är samt vad äkta kärlek betyder. Han behöver nog bara mer tid på sig. Många säger att tiden läker alla sår men livet lämnar alltid spår, om det som en gång var. Det förflutna kommer alltid att finnas kvar, mer eller mindre, vare sig du vill eller inte, gamla minnen går inte att sudda bort, det går inte att spola tillbaka tiden och radera det man känner för att radera. Vi satt och pratade om allt mellan himmelen och jorden. Han erkände flera gånger att han inte älskade mig från första början. Han hade aldrig känslor för mig. Tiden kom ikapp samt alla symboler samlades ihop och kom fram, knackade tillsammans med tiden på dörren, sade att jag måste ta mig därifrån, från dig, så jag packade allt, vände om och gick som en hjälte, med en enda mening på läpparna, att jag klarar av allt detta, Mr. Den rätta kommer att komma fram en annan dag. Varje avslut gör ont, när tårarna väcker mig om natten, kommer jag att kolla ut genom fönstret där det finns en stjärna som alltid kommer att lysa bara för den rätta killen, den väntar på Mr. Den rätta. Stjärnan påminner mig om att du inte har förtjänat mig. Efter en dag var mitt hjärta nyreparerat. Helt återställt från såret. Du lyckades inte förstöra det. Men vet ni vad? Jag överlever. Jag är glad att jag inte är där med honom.

Copyright by: Arnela Arre Kurbegovic

(2018 - 01 - 02)