Gjutning i vaxduken
Och att tala, nej, jag uttrycker mig, skriftar.
Dialoger händer då och då. Om jag svär på något -
hugskott av inflikningar, och så lyser lampan
med den gröna skärmen mitt på det högnästa tornet.
Om jag ler – mitt leende har jag förlorat,
eftersom det är fult att le, nästintill inställsamt.
Så säger Gestapo också, alltså välkommen!

Sidoordnat i skillnad och analogt.
Det ska vara komma och punkt efter kortare
satser. Kolon för det gåtfulla - så här:

Det sägs att tätheten kommer av bilder, myter och
ett evigt esteticerande, på tal om döden. Det vore
ett tema för all kriminallitteratur.
Det kom av att han bodde på 4H ett tag.
Han var en kanin som knappt talade.
Han hade en mustasch och den svarta snurrtbarden
satt i bur på Hötorget, va fasiken det nu ligger.

>>Måste du vara så gemen? Lite ödmjukhet, tack!>>

Ta ansvar.
Och jag en avrundad mun som tog tag i tonen,
som hade en not, men den försvann ut i tomma
rymden.
Då började kaninen tala, om jag ville lyssna, självklart,
en liten stund.

Sedan började jag undra om han hade någon övernaturlig
förmåga. Svävade i ett seende bortanför språket såg han
trädhimlen över sig som en stor koloss.
Han la öronen bakom sig. Lyssnade undrande.

>>Hur är det att vara en kanin? Som en hare.>>