Under alla de år som förflutit
gömmer sig tysta tunga kval.

Fastän jag verkar glad,
och äger kopiösa mängder tillit och glädje,
kan jag vara sorgsen.

Jag talar inte så ofta om detta nu för tiden.

Jag bara liksom bär dessa minnen och kval,
med tystnad på mina okrossbara stenaxlar.

Jag har nog blivit äldre.

För det står ju ganska klart,
att man lär sig en hel del om livet,
på väg mot den där likkylsbritsen och ugnen.

Framför allt en sak har jag lärt mig.

Att vissa saker skall man helt enkelt inte tala om.

Människor kommer ändå inte att förstå.

Dessa saker mår bäst av,
att enbart ruttna bort i ren glömska.