På väg in i Maria kyrka ser hon duvorna på torget. Staden
har nästan inträtt i en kuslig skuggvärld med krig och
infanteri. En kanon som har slutat skjuta sin kanonkula.
Nu låter inte vapnen längre, inga ljud, andra stridsmedel.
Napalm, senapsgas, läkemedel, arsenik, just som förr i
tiden, när man ville utföra det perfekta mordet. Och
allt i svindleri och lönndom som på 1800-talet i gränder
med trappor ner till källarhem och butiker.

Besök hos en homeopat vill sig illa.
Nästan att ett hjärta får henne att trilla
dit till ett glas med vatten på ett nattduksbord.
Nej, övervinn en hord, tänkte Watson.

Kören med lejon sitter på pansarvagnen och hånler.
Träden i allén ser molokna ut och det lyser
korpblekt i fönstren. För en stund skulle man kunna
skymta en rädsla i hennes ögon för överfall. Det är
som en slöja i en gråzon mellan caféer och hus.
Övergivna gator, nästan ödeshus i en stad.

En mardröm blir henne övermäktig, att någon
faktiskt skulle vilja mörda henne. Krampaktigt
håller hon fast i soffans armstöd och blir ännu mer
mörkrädd, när hon tänker på den osynlige mannen
i staden, när han körde bil på vägarna mellan parker
och hus.

En gång hade hon blivit behandlad som en kägla
i en bowlinghall, och när någon kuf från något annat
land skojade med henne, om inte ryssen var på väg.
Klart att hon skulle vilja lära sig ryska, tänkte hon
lite överslätande.

I människors vrår döljer sig så mycket skönhet och vildhet,
det sköna och vilda kan ge upphov till tillfällig lycka,
men ofta är en missgärning snart framme bakom hörnet.

Hon slätar till sin gröna sidenskjorta och sträcker på tyget.
Det får inte vara skrynkligt, tänker hon. För det mesta
är hon ordentlig, men alla människor har sina sidor,
eftersom vi är mysterier som inte alltid är lika
förutsägbara som i en detektivhistoria med pussel-
bitar.

De faller först på plats efter att gärningen
har begåtts, men dessförinnan råder chaos,
en avgrund med irrationella impressioner.
Alla kan inte bli mördare. Inte heller goda
människor. Folk kan bli hur utsatta som helst,
men inte skulle vi begå någonting så hemskt,
även om vi kanske inte är guds bästa barn.
Nej, det krävs något mer än utsatthet, dvs.
den lägsta primitiva neanderthalarnivån...
En hjärna på insektsnivå å ena sidan,
och kanske ett pedantiskt handlag,
ett IQ endast på vissa områden.

Nej, hon ska inte sörja för att hon en gång
hade mördats av någon osynlig bödels
banehand. Hon hamnade i alla fall inte
i giljotinen, däremot kanske i skärselden
som Jean d'Arc. Den svarta klänningen
åker inte fram ur garderoben.

Världen är kul, säg, är den inte det,
bara man är varsam med sitt lilla liv.

Den svarta färgen är för sorg när livet inte längre
vet var skåpen ska stå. I tidningen "Die Zeit" läser
hon en notis "Grün, grün, grün" om hertiginnan Kate.
Hon följde den kungsliga traditionen att bara bära svart
i sorg. Sedan tänker hon tillbaka på kläder som hon en gång
hade ärvt av andra, de flesta vita och ljusa, riktigt
fräscha, men alla hade börjat gå omkring i svarta jeans
eller svarta dräktkjolar, och varför skulle hon inte göra
sig fin ibland. Men alltid med något glatt till.
Ja, det är nog sant, att svarta kläder annars
symboliserar natt och mystik mellan liv och död.

En dag på ett café på Linnégatan i Göteborg ser
hon en italiensk kvinna gå uppför en brant trappa.
Hon hade förlorat tron på himlen.
Stegen uppför var ämnade en hemfärd från
ett klot som hade hängt som en gulklump
i en butik kolonialiserad av djungeln,
belgiska Kongo... Egentligen var hon på
väg till underjorden.
Så ledsen var hon av en puffra från Neapel.
Kulan som träffade någon i lungtrakten.

Klart att hon är en känslomänniska, en eldfågel,
en älskarinna till en gift man är aldrig bra,
och därför gillar hon inte kyliga Linn...
Om inte det där porlet skulle kunna fastna
i halsgropen istället.

Men Linn undrade varför hon bemöttes
av dessa spydigheter. Nå, nog kan det handla
om ett missförstånd.

Linn var så mycket yngre och har aldrig gillar
när äldre människor lägger näsan i blöt.
Det kan bli så vanvettigt fel då, att hon blir
riktigt upprörd, rentav klentrogen inför den
hysande och välborgade välvilja som annars
skymtar från i vårt samhälle.

Då gick hon till katolska församlingen:
>>Får jag vara med här.>>

Iriska får, irdiska år
strider om makt och härlighet
om käglorna.
Klart att alla kan vara snälla.
Det är en fin egenskap.

På väg hem från hållplatsen frågade en främling,
om hon ville ha en läkerol.
-NEJ!
Sedan hörde hon ett fult ord "purva" på ett
annars vackert organ, ett ljuskön, varur
våra jordebarn föds.

Hon skyndar sig därifrån till en annan busshållplats.
När hon kommer hem lägger hon ifrån sig
sin röda scarves på hatthyllan och går till sin
kaffekokare för en liten kvällskopp. Hon har aldrig
haft svårt att somna efter den.