Det var vindstilla och tidigt på morgonen
då den lilla flickan kastade i en stor sten i den
spegelblanka vattenytan på sjön
En stor sten för henne
En stor sten som lät som ett plumps när den träffade
vattenytan
Ett plumps som sedan ekade ut över hela dalen
för att i nästa sekund helt tystna
En stor sten som endast lämnade ringar efter sig
på vattenytan innan den sjönk ner till botten
Ringar som också snabbt ebbade ut och försvann
Och det var då som hon fick den där surialistiska känslan
av att det hela kändes helt overkligt
För i den ena stunden så hade hon ju en stor sten
i sin ena hand
En stor sten som sedan sjönk ner på djupet och försvann
Så det var som om hon aldrig hade haft den där
stora stenen i sin hand
Som om stenen aldrig hade funnits till eller ens existerat
Vilket fick henne att känna sig illa till mods
och helt tom inombords
Ingen skön känsla precis tänkte hon medan hon la ner
den andra stora stenen på marken
Den sten som hon också hade tänkt att kasta i sjön
Men nu gjorde hon inte det
Istället gick hon hem till sin mamma som satt på huk
och rensade ogräs i trädgården...

Den lilla flickan!

Ken Cassel
13/3-2018