- Du kliva av nu, ja, ja!
Anders släppte långsamt och lite tvekande händerna
runt mattkanterna. Vågade man gå av.... vi har väl
landat. Han kände trevande utanför mattan... ja det
var fast mark med gräs ovanpå...phuuh vilken resa.
Han reste sig långsamt, vinglade och klev omtumlad
av mattan.

Ring....ring....ring!
- Va nu då!
Ring...ring...ring!
-Men va......!

Anders glodde förvånat mot Ali. Ringsignalen
tycktes komma från Alis turban, han lyfte handen
mot den och sköt upp en liten lucka, stoppade sedan
in handen i hålet. Han plockade fram en telefonlur
av äldre modell. Den blänkte till i solen och hade en
lång spiralsladd hängande efter en stor svart tratt,
Ali förde den till munnen.
Ali flinade mot Anders.

- Mobilo fåno ja, mik köpat denna senaste modella
flån Sultanatet Arabica Mobilo Telecomo, de göla
micket lobusta modella, sedan svarade han.

- Allå, allå, Ali häl! Vad du säga ,ja, ja, mig komma
på stubino. Han stoppade in luren och sköt sedan
igen luckan i turbanen.
- Mik åka tillbaka till sagan tläd, liten flicka flån
Sala hal löst biletta till lesa. Hon vilja lesa till saga
om" Tle Små Glisar."

- Näl du lesa tillbaka, du bala vifta biletta i luften
å säga....Salam si
Salam så
jag vill få
flyga i det blå.
- Jak komma på momango dik hämta...jaa, du fölstå!

- Ja, jo, jag tror det svarade Anders. Salam si...Salam så
jag vill få... flyga i det blå...repeterade han för sig själv,
för att inte glömma bort det.

- Bla, bla, micke bla du fatta, mik fala nu. Du ta tlappa
däl upp till Loffes stola döll, sa han och rättade till sig
i en hukande ställning på mattan, sedan höjde han rösten.

-Salam si
Salam så
fläng en sväng
flyg upp i det blå.

Mattan skakade till, lyfte och försvann upp i luften.
Anders glodde hjälplöst och förvirrat, först efter
mattan sedan på ett stort berg som tornade upp
sig framför honom. Det fanns en inhuggen trappa
vid foten av det. Vad gör jag...här i skogen..i min
prickiga pyjamas, tänkte han.
Trappan leder visst till en grotta...tänk om det finns
björnar där..äsch han sa ju att Roffe bodde där.

Anders gick fram till bergskanten och trappan.
Sedan började han gå upp för den. Oj vilka konstiga
trappsteg, sneda, krokiga som vinglade åt alla
möjliga håll. Åååå..titta där saknades ett steg.
Anders fick kravla, åla, pusta å stöna för att ta
sig upp för trappan. Hela vandringen uppför
berget ingav honom en känsla av att han befann
sig i lustiga huset på Gröna Lund.

Till slut var han ändå uppe, då upptäckte han att de
skrynkliga pyjamasbyxorna blivit alldeles bruna
av smuts när ålat sig uppför stegen.
- Oj, va ska mamma säga när hon får se det här,
utbrast han häpet.
Han kom av sig i sina funderingar när han fäste
blicken på den stora kopparporten framför honom.
Den lyste och blänkte i solgasset.
Nyfiket gick han fram och granskade den närmare.
Den hade lustiga små krumelurer ristade i plåten.

- Nää, tänk om den är låst, suckade Anders uppgivet.
Om sanningen skall fram så var han egentligen lite
rädd och osäker inför allt det nya, mystiska som
omgav honom. Jag skall minsann visa att jag törs,
intalade han slutligen sig själv.
Han gick fram till porten och bankade med sina små
nävar på den.
- Poff...poff...poff
De ynkliga ljuden som uppstod, gjorde ingen som
helst nytta.

- Aj, vad det sved!
Han öppnade händerna och rätade ut fingrarna så
att det knakade i dem, lyfte huvudet lite och !!!!!!
- Va, vad är det där!
Anders fäste blicken på något som liknade en arm
som höll i en stor svart å gulglänsande portklapp.
Han höjde högra handen och kände försiktigt på
nedre delen av armen.
Då hände något märkligt.
Armen rörde sig så att handen började banka den
stora portklappen mot dörren

- BOOM, BOOM, BOOM!
Det ekade i hela berget, det kändes som hela berget
skulle falla ihop till en enda stor hög av grus och sten,
med honom mitt i allt ihop.
Men.....! Nej, det gjorde det inte. I stället hördes efter
en liten stund, något från andra sidan av porten. Det
lät som om någon hasade omkring i ett par gamla slitna
tofflor där. Ja, såna där rutiga i engelsk tweed som pappa
hade hemma.
Ja visst ja, Anders mindes plötsligt att mamma skänkt
bort dem till Röda Korsets hjälpinsamling. Nää, det
kunde inte vara pappas tofflor.

Nu rasslade, gnisslade och skrek det i gångjärnen i den
stora porten. Vem försökte öppna den? Ja, den rörde sig.
Porten svängde sakta, sakta upp. Den gav ifrån sig ett
läte som knirrade tungt och mödosamt, ljudet skar genom
märg och ben.
Håret reste sig av rädsla på Anders huvud. Vem kunde
det vara som orkade öppna en så´n här stor port.
Bodde det ett monster i den här hålan??

-Huuuu!
Anders skakade av förskräckelse...något mörkt, stort,
kollosalt till format, plirade ut med sina lysande ögon.
Anders vågade inte titta, han satte händerna för ansiktet,
för att gömma blicken. Han tordes helt enkelt inte titta.

- Ho, ho! En stämma ljöd med ett muller som om själva
åskan talade.
- Vad är det för en liten snorvalp som tassar utanför min
port.
- Jaha, ett litet människokryp. Hi, hi, va har du för ett
ärende hit?

Anders bleknade, han teg, han ville skrika, han ville
hoppa högt av rädsla.... men slutligen tittade han
i stället fram mellan sina spretande fingrar. Försiktigt,
försiktigt särade han fingrarna för att kunna se
ordentligt.
Grottvarelsen som såg på honom, fnissade glatt när
han såg det. Han verkade trivas med att Anders var
rädd för honom. Med en undrande min lade grott-
varelsen sedan huvudet på sned och sa med dånande
tordönstämma.

Titt ut, krokefinger, slingerklut
mitt tjut, sim-salla-but
snippa snorum far ut
lille pille människo-skata
kan du prata.

All rädsla försvann, den blåste bort... i stället
hördes det små fnissningar som slutade med
ett skrattanfall. Anders skrattade åt kolossen
och kolossen åt honom. Monstret gjorde visst
också låssas ramsor . Anders skrattade så att han
nästan kiknade, en så´n toki ramsa det var. Den
jättelika kolossen slutade plötsligt att skratta,
han blängde forskande på Anders.

- Nåja, nåja! Nååå mitt lilla pyre, har du tappat
målföret!
Med ett gnissel puttade han upp den stora porten
på vid gavel.
Då såg Anders vad det var för en lustigkurre som
tramsat ramsor för honom.
ETT TROLL!
Ett jättelikt troll, stort som ett höghus visade sig
i dörröppningen. Den väldiga kroppen var så stor
att farbror Sven från Örebro, krympte ihop till en
pytteliten loppa. Det tyckte Anders i alla fall just nu,
men farbror Sven var tyvärr inte med, så det gick
inte riktigt att jämföra. Tänk, farbror Sven som var
så stor.
Rädslan var nu helt borta, Anders tog ned händerna
från ansiktet och svarade försiktigt.

- Jag kommer bara hem ifrån för att hälsa på hos dig,
för att få höra en liten saga eller två.

- Um, um, sinkabum
katten ä riven
men han ä ej dum
um, um.

Trollet brast sedan ut i skratt så det ekade mellan
bergväggarna.
- Ho, ho,
kom in då min lilla råtta
kom in i min grotta
så får vi se
om en saga
jag dig kan ge.



Fortsättning följer!!!!!