Aldrig har väl hjärtan klappat,
Så högt som den där natten,
Då hon och han möttes,
Förenades,
I en evighet av ögonblick,
Bortom det vi kallar begränsning,
När skuggorna var långa,
Och månskenet badade deras kroppar,
I matt glänsande silver.

Aldrig har väl själar brunnit,
Så intensivt som då,
När kärleken tände glöden,
I deras ögon,
Och hjärtan,
Och sökande händer,
Målade flourocerade värme,
På deras nakenhet.