Sedan råkade jag ut för Carmen, 55 år.
Förskollärare och allt, hon lyssnade på Led Zeppelin.
Hon är säkert evigt ung, trots flit. Men hur kom det sig,
att hon trodde att jag skulle bli avundsjuk på hennes
gråmetallica, när hon körde bil efter att ha druckit ett
glas rödvin på Pallas Athena, rena köttmarknaden för
förverkade damer, sedan körde hon till jobbet efter
en affär med gifte Kenneth, bilmekaniker. Sedan
fick jag skallen inslagen, om jag hade lagt mig i och tyckte
att hon gjorde fel. Nej, avundsjuk på hennes bil skulle
jag aldrig någonsin bli.

Se på Carmen i röd klänning, men är hon verkligen
så självmedveten och kaxig egentligen...
Det tror inte jag om denna smyckade tall.
Livet är inte så enkelt när man är 50 år, så
tänker jag nog, men ändå levde hon ut det glada
70-talet fullt ut.

>>Carmen lilla, vilket årtionde lever du i?>>
undrade jag som var tio år yngre.

>>Umgås med folk i din egen ålder>>, tyckte kärringen.

>>Det gjorde jag>>, försvarade hon sig lite.
>>Men du sa att mina jämnåriga lärarkollegor
är konstiga...Nej, det är de inte. Carmen, väx till
dig. Du är yngre än dem.>>

Tänk om det var Carmen, om det var hon som...Nej, det
får jag inte tro,så befängt, nästan komiskt. Carmen hade
väl inga mordinstinkter direkt. Fruntimmer kan göra
mycket dumt, men mörda, nej, det skulle hon aldrig
kunna, på sin höjd ställa till det för folk, höja handen
för lite bråk.

Äsch, lägg av, tänker jag nästan snusförnuftigt.
Varför kräkte jag en gång för länge sedan?
Ingen alkohol, ingen gallsten, åksjuk?