Pappa lyfter upp tidningen & sneglar på mig kallt. Ville han göra mig irriterad eller förstod han inte att jag också skulle ta upp den, men inte hann före? Fast det klart, det kanske är meningen att jag inte ska läsa tidningen idag. Något i den kanske gör mig sårad? Eller så är den bara tråkig. Jag har lärt mig att inte bli lika arg som förr när pappa gör så där. För det handlar ju inte om han, det handlar om att det är menat att jag inte ska läsa den idag. Jag hade inga gränser alls för några månader sedan. Jag trodde att han var kall mot mig med flit. Jag tror att jag lärt mig hur det funkar nu.
Mamma frågar mig om jag ska ha mer frukost, jag svarar då att det räcker för mig. Nu ser jag min chans att flika in med att berätta om utvecklingssamtalet. När jag börjar berätta kollar pappa genast suckande på mig, som om jag redan visste om vem som skulle följa med mig. Det klart jag visste. Men jag kommer alltid att hoppas. Jag kollar tillbaka på han förundransvärt, även fast jag vet om att pappa ändå kommer behöva följa med mig. Det har han gjort sen första klass. Men jag ger mig aldrig. Någon gång kommer mamma följa med mig, om det är menat så förstås. Som vanligt slutar konversationen som jag & alla andra i familjen visste & trodde. Mamma har mycket med jobbet som behöver fullföljas. När jag passerat tröskeln till mitt rum hör jag pappa ropa efter mig med aggressiv röst “Iris, kom hit genast!”
Jag går sakta baklänges steg för steg mot köket igen. Nu kan vad som helst hända. Jag kan bli tillsagd, informerad, tjatad på, svartmålad, mutad eller hotad. Eller något värre… Jag vänder mitt huvud mot pappa & sätter handen för min mun & kisar i väntan på svar. Han tittar på mig, flinar & ber mig gå ut med Eldas medans han bläddrar i tidningen. Jag kunde nu andas ut. Skulle denna händelse vara för några månader sedan, eller tidigare så hade jag trott han han ville göra sådär för att skrämma mig. Reta upp mig på något sätt. Men det är antagligen menat att jag behöver bli lite uppskrämd för att vakna till, att jag inte borde gå in i mitt rum just nu av någon anledning eller att jag behöver frisk luft ute med Eldas. Jag blir mer som en positiv & god människa nu när jag lärt mig tänka så här. Det känns så iallafall. Jag blir inte arg så lätt, för det finns ingenting att bli arg eller irriterad på helt enkelt. Det skulle vara bra om alla kunde förstå det. Många tänker på meningen med livet, som om någon speciell händelse ska ske, eller om hur man bör upptäcka något för att få reda på vad meningen med livet är. Jag tror att det finns en anledning till att vi lever, & att vi behöver förstå något. Men knappast genom att ändra levnadssätt, besöka en viss plats eller vara extremt ödmjuk som människa. För mig är meningen med livet att man inser att allt handlar om ödet & sedan lever efter det. Men har inte jag då funnit meningen med livet? Nej, eftersom att i princip hela mitt liv så har jag växt upp med att inte känna till ödet på det viset jag gör idag, just nu. Det kommer ta lång tid för mig att inse det helt. Vissa stunder tänker jag inte på det, & då tappar jag min självkontroll helt. Det handlar om att vara sansad & inse att allt i livet redan är under kontroll. Det enda var & en behöver göra är att leva. Det du gör denna sekund avgör vad som kommer att hända om 7 år. Allt hänger ihop mer eller mindre. Det är extremt svårt att printa in allt detta i mitt huvud. Men jag känner ändå att jag kommit en bra bit i tänket.
Det enda jag kan göra är att finna ro & andas. Det låter enkelt men hjärnan jobbar för fullt, när man som minst anar det.