Slumra, vanmakt, bär ett frö i munnen
andas mjukt till sömns
daggmaskar skriver sina tecken i jorden
och ur oss gror de glömda gräsen
ur de fuktiga bäddarna, osynliga örter
dofterna tar sig in genom fönstret

de av is, de av sträva molnformationer
vi behåller varandra
ljuset ur din mun då du sjunger
det tar sig ut

i den varma, djupa enformigheten
svindeln
då du vaknar i skymningen
ansiktet tätt mot väggen
och tänker på entropi
och fåglar
alltid dessa fåglar