Olle var i en period då han inte riktigt visste vad han ville. Han hade nyligen läst färdigt en fil kand i statsvetenskap och hade egentligen ingen tydlig riktning i livet. Mer än att ha kul. Och vem ville inte det? Så hade en gammal kontakt hört av sig om att de behövde hjälp med att digitalisera filmmaterial till ett arkiv. På Film- och Teaterlabbet. Han hade blivit kvar på projektet i ett halvår och sedan gått över till andra uppdrag inom verksamheten; allt från att filma och fota event till att designa affischer, köra ut teknik och rigga scen. Han hade kort och gott blivit en sorts vaktmästare. Han trivdes men tänkte samtidigt att han kunde prestera mer. Så hade annonsen kommit ut. Att verksamheten behövde en filmpedagog. Olle hade sökt, men inte fått tjänsten. När han fick reda på att en viss Kristian blivit erbjuden i stället uppstod en viss bitterhet; en uppkomling från Norrköping vars enda erfarenhet av film var att han hjälpt en kompis inspelningsleda lite kortfilmer. I smyg fnös Olle åt det hela, vad var det för en lirare de hade tagit in egentligen.
En dag blev de bägge inkallade till chefen.
”Vi skulle behöva att ni åker ut till några skolor. Det kommer vara både i Mariefred och Gnesta. Främst grundskoleklasser.”
”Visst” sa Olle.
”Kristian ska köra lite korta undervisningspass. Och det vore bra om du dokumenterade det hela Olle. Du är ju så himla bra på kamera. Du får följa med och dyka upp som gubben i lådan helt enkelt.”
Kristian nickade uppmuntrade mot Olle.
”Ja det är väl inte första gången.” sa Olle. De skrattade alla tre.

Nästa dag åkte de i väg. De möttes tidigt på morgonen en tisdag vid parkeringsplatsen till jobbet och tog en av arbetsgivarens vita Volvobilar. Olle hade med sig en kameraväska med utbytbara objektiv och kamerahus, som han laddat föregående dag.
”Sugen på att köra”, frågade Kristian.
”Nej kör du. Jag säger till om jag får feeling.”
”Sure”, svarade Kristian
De åkte i väg i den mörka vårvintermorgonen. Solen hade knappt gått upp när Olle tittade ut. De lantliga miljöerna svischade förbi honom som en fresk eller landskapstavla. Han tyckte att Sörmland var vackert så här års. Eller kanske snarare så här tidigt på morgonen.

De kom fram till Mariefred som var den första skolan de skulle besöka. Steg ut ur bilen. De gick in i den lilla grundskolan och in till undervisningssalen.
”Hej!” sa Kristian när han öppnade dörren ”Vi är här från Film- och Teaterlabbet. Vi skulle prata lite om hur män och kvinnor gestaltas på film och så ska vi gå igenom lite filmmanus med er.” Kristian började gå igenom en ramsa han hade lärt sig utantill. Olle märkte hur allt gick som ett oljat maskineri och hur Kristian började rapa upp den ena historien efter den andra. Olle suckade. Så bestämde han sig för att fokusera på sin uppgift i stället och fotograferade barnen och Kristian. Han glömde snart all sin frustration. Han tyckte att det var fantastiskt kul med fotandet när han väl kommit i gång och glömde bort både tid och rum.
Till slut var de färdiga och tackade för sig. De gick tillbaka till bilen och körde i väg till nästa skola. Stövlade in i klassrummet där Kristian körde sin harang: ”Hej vi är från….” och så fortsatte det.

Till slut kom de till Gnesta där en högstadieklass väntade. Kristian gick före in i klassrummet för att presentera sig. När han kom ut igen gick han fram till Olle och sa:
”Okej, dom här vill inte bli fotade. I alla fall inte i ansiktet. Men du kanske kan köra lite händer och ryggar. Ja du vet genrebilder.” Olle nickade till svar, men tänkte för sig själv: snorungar.
Det var en stökig skolklass. Runt dem flög suddgummi, pennor och pappersflygplan när de gick in. Både Kristian och Olle gjorde sitt bästa för att utföra sitt uppdrag, trots att det inte var så lätt. När Kristian presenterade Olle som fotograf var de väldigt tydliga med att de inte ville vara med på bild.
”Jag kommer bara vara en fluga på väggen”, sa Olle kort. Han började gå runt och knäppa av bakgrundsbilder med sin kamera. Efter mindre än en timme var det färdiga. De gick ut ur klassrummet med en sucka av lättnad.
”Det var det. Har du lust att köra hem förresten?” sa Kristian.
”Jag tror jag passar tills vidare.”
De satte sig i bilen och åkte i väg; passerade landsvägar med skog- och åkerbeklädd omgivning. Olle höll på att somna där han satt i passagerarsätet bredvid Kristian. När de kom till Läggesta skulle de köra in på en avfart som ledde ut på motorvägen. Bra, tänkte Olle, då är det raka puckar sen. Plötsligt hörde han en smäll. KRASH! Hela hans kropp vibrerade och allt runt honom skakade till ordentligt. De stod helt stilla. Olle tog av sig säkerhetsbältet och steg ut ur bilen. En kollision hade skett med en mötande bil. Karossen på den andra bilen var helt kvaddad och deras bil var intryckt på förarsidan. Kristian hoppade ut han också.
”Kolla så att ingen är skadad!” skrek han.
Olle sprang fram till bilen. En korpulent kvinna satt bakom ratten. Hon såg ut att vara oskadd näst på ett jack i näsan.
”Kom in och sätt dig här. Det blir lättare att ta in om man sitter i bilen.” sa hon.
Olle gjorde som han blev tillsagd. Det verkade vara en kvinna som jobbade inom hemtjänsten; att döma av bilen. Snart kom räddningstjänst, polis och andra intressenter till platsen för att plocka ihop spillrorna av det som fanns kvar av bilarna. En poliskonstapel kom också och både Kristian och Olle var tvungna att ha ett kort förhör samt göra alkotest. Olle tänkte bitskt, medan allting pågick, att ingenting av det här hade hänt om han hade fått tjänsten som filmpedagog.