Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Okay Mikeboy

Solen låg på och gassade över den moderna anläggningen som stod som medelpunkt för resorten. Längs poolen trängdes barnfamiljer med pensionärer och unga män och kvinnor som ville ta en kort paus från verkligheten. Mycket ljud och rörelse och trängsel utgjorde scenbilden för skådeplatsen. Och mycket buller och musik utgjorde också en stor del; en kakafoni av färger och intryck.

Nu hade Micke legat här i en vecka. Han hade fått tipset att åka på semester till Mallorca och hade således tagit chansen. Det var all inclusive och han behövde bara förflytta sig minimalt för att framstå som en trovärdig deltagare. Här kunde han flyta med strömmen, precis som han ville. Det var så han alltid hade rullat. Brunbränd låg han där vid poolen i en vit solstol och sin dallriga pensionärskropp i epicentrum. Var det här allt han lyckats åstadkomma? Alltför mycket sol. Det fanns helt klart något vemodigt över att åldras, det hade han märkt med tiden, ju äldre han blev ju mer dallrig blev kroppen. Och kanske var det här resultatet. Det var visserligen med en känsla av skam han hade bokat resan och valt att bli en del av det där "packet", som utgjordes av blekfeta skandinaviska turister på väg mot antingen; Mallorca, Teneriffa, Magaluf, Thailand eller Turkiet. Oftast på väg i en turistbuss utfodrade på mellanöl och en alltför mastig buffé. Men det kändes samtidigt som han var del av något mycket större, en svensk idétradition.

Flyktigt hade han sett sig om efter unga pojkar under veckan som gått. Det rörde sig främst om spensliga killar i 25-årsåldern som gick omkring i tajta badbyxor och en vältrimmad överkropp. Det blev sällan mer än att titta lite blygt i periferin. Han kände sig dessutom helt avdomnad där han låg med sin solhatt i den varma medelhavssolen. Det gav honom både känslan av en sorg sammanvävt med glädjen att få titta på något han aldrig skulle få uppleva, utan endast betrakta på avstånd och hoppas på i smyg. De unga 25-åringarna var ofta på väg in och ut från resorten, inte sällan åtföljda av unga tjejer. Eller så spatserade de runt med en surfbräda under armen eller i stora klungor på väg mot det ena eller andra äventyret. Micke kunde se dem komma tillbaka på kvällen, kraftigt berusade eller påverkade av andra substanser. Det var inte utan en viss melankoli han betraktade dem med sina stirriga fiskögon, så där som en ensam kärlekstörstande pensionär med en ständigt närvarande förhoppning kan göra.

Som ensamstående man i en mindre småstad hade det inte alltid varit lätt att hitta intressenter för sitt kärleksliv. Ofta körde han ut till avkrokar på ödelandet runt Norrköpingstrakten för att hitta tillfälliga förbindelser. Inte sällan med tarvliga resultat, det ledde ingenvart. Med andra ord var hans kärleksliv en öken och vid det här laget hade han flaggat Game Over. Nu låg han därför på en elefantkyrkogård för svenska turister mitt ute i medelhavet och såg tillbaka på livet. Han tog ännu en sipp.

Allt handlade trots allt inte om parrelationer. Som ung hade han gjort ett tappert försök att komma in på Konstfack, men tyvärr hade det inte gått som förväntat. Arbetsproverna var tydligen för dåliga: hans naivistiska porträtt av hus på landsbygden ritade i färgkritor gick tydligen inte hem hos societeten i Stockholm. Han blev inte ens kallad till intervju, om han skulle vara helt ärlig. I stället hade han ställt sig till förfogande för den krassa verkligheten därute, det vill säga det som stod till buds. Han sökte jobb och fick arbete på en fabrik en bit utanför staden. Arbetarpojke som han var. En stor del av hans liv kom att handla om att packa varor, pallra upp saker, flytta saker, köra truck och stämpla in och ut snarare än att ta reda på vad livet verkligen gick ut på. Hans naivistiska husskisser täckte fortfarande väggarna i lägenheten i Norrköping. Som en sista förhoppning om att livet kunnat ta en annan vändning. "Om man inte försöker… då kommer man ingenstans" brukade han säga högt för sig själv, när han tänkte tillbaka. Fast han visste inte riktigt om det stämde.

Solen började gå ner längs horisonten vilket gjorde den omgivande himlen blodröd och rosa på samma gång. Ett sken som färgade av sig i poolen och där han satt. Det hela gav en känsla av att någonting var på väg att ta slut och att det var dags för ett nytt bokslut. Oklart för vad. Han fortsatte smutta på sin pina colada medan han såg hur fler och fler av besökarna började avta och försvinna in i byggnaden.

"Okay Mikeboy, det är väl bara att fortsätta hålla andan ett litet tag till", konstaterade han och tog ännu en klunk av sin lätt alkoholhaltiga dryck.




Prosa (Kortnovell) av OliverDer
Läst 35 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2024-04-15 20:38



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

OliverDer