Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Grannen

”Tja! Brukar du game:a mycket?” Markus stötte på grannen på nedersta trappsteget när han precis var på väg till jobbet. Han visste inte riktigt vad han skulle svara. Det var en stor man i tidiga trettioårsåldern som oftast gick klädd i mörka kläder och hade kortrakat hår.
”Nej, tyvärr” sa Markus tillslut.
”Vad synd. Jag hade tänkt fråga dig om du kunde hjälpa mig annars. Håller på att kollar på en ny dator och skulle behöva hjälp med vilket grafikkort jag ska köpa.”
”Det finns nog ganska bra guider på nätet” sa Markus kort, han kände att han inte ville fastna i ett alltför långt samtal, då han var tvungen att hinna med nästa buss. ”Du hittar säkert något som passar.” Så gick han ut genom ytterdörren medan grannen stod och stirrade på honom som en fågelholk. Han vågade inte vända sig om igen, ifall det skulle ses som en invit att fortsätta konversationen.
Han var en lustig typ den där grannen, tänkte Markus medan han gick till bussen. Mötte man honom på stan frågade han alltid vad man gjorde eller vart man skulle och mycket annat. Själv visste Markus inte så mycket om honom, mer än att han trodde att han hette Erik (men var inte heller helt säker på det) och jobbade åt kommunen. Vid sidan av sitt arbete verkade han dock luta åt alkoholism; flera gånger på väg ut eller in från lägenheten hade han sett grannen sitta vid en parkbänk vid hyreskasernens lekplats och dricka burköl – antingen med någon kompis som också hade medtagen dricka eller alldeles själv. Det hände också att han stötte på honom i berusat tillstånd i trapphuset. Markus tyckte alltid att det kändes deppigt att se honom så där. Så ung och samtidigt förstörd av systemet. Markus tänkte att det ändå inte fanns något ont i honom. Att det var en välvillig bjässe, som ibland kunde ringa på bakfull mitt i natten och be om socker till sina pannkakor. Han var också en av de få grannarna som faktiskt hälsade. Och bara det var väl värt en guldstjärna.
Markus hade bott i lägenheten i snart fyra år. En rysligt lång tid som när han tänkte efter gått ganska fort. Han kunde inte riktigt fatta det. Själv kände han det som att han alldeles nyligen flyttat in. Grannen hade också bott där länge, han hade i alla fall bott längre än Markus. Redan när han flyttade in mindes han dennes stora kroppshydda som dök upp i trappuppgången och kom med korta stickrepliker.
”Vem är du?”
”Var kommer du ifrån?
”Vad gör du egentligen här?”
”Varför har du så långa armar? Helt oproportionerliga mot resten av din kropp.”
Hans burdusa frågor kom som pisksnärt och Markus visste inte riktigt hur han skulle agera. Visst var det kul att någon var intresserad, men kanske inte till vilken grad som helst. Det hade varit skönt med lite svensk integritet.
***
Markus var ute och promenerade i grannskapet när han stötte på grannen igen. Det var en ganska kall februaridag. Direkt såg han hur det lyste i ögonen på honom när han fick syn på Markus.
”Ja men tjena!” utbrast han. ”Har du tänkt på hur kallt det är i lägenheterna nuförtiden. Man fryser ju röven av sig. Är det kallt hos dig?”
”Inte så farligt faktiskt.”
”Jaja. Antingen är det för kallt eller så är det för varmt. På sommaren alltså. Jag får ringa hyresvärden igen.” sa grannen, som mitt uppe i en egen liten monolog.
”Prova med det.” Sa Markus och fortsatte förbi grannen.
***
Det hade gått flera månader och Markus hade inte sett av grannen; kanske hade han gått under av coronan eller så hade något annat oförutsett hänt. Det kunde man aldrig veta. Men den rundlagda olyckskorpen lyste helt enkelt med sin frånvaro, det kunde man konstatera. Borta var hans frågvisa kommentarer och hans supande vid parkbänken. Markus kände både en lättnad och en saknad; saker var inte som de brukade helt enkelt.
En morgon när han ännu en gång var försenad till jobbet och sprang ner för trappuppgången som löpte inne i hyreskasernen så öppnades dörren på nedersta våningsplan. Det var en stor välkänd karaktär som tittade ut med nyfikna ögon. Markus kände hur upprymdheten bubblade upp i kroppen. Allt var på en och samma gång förlåtet.




Prosa (Kortnovell) av OliverDer
Läst 39 gånger
Publicerad 2024-04-10 19:56



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

OliverDer