Jag var för första gången på väg till Norrland. Jag hade aldrig tidigare färdats så långt upp i vårt avlånga land, men just den här sommaren hade jag fått jobb som fotograf på ett bettingbolag som bland annat gjorde trav-tv. Och därmed hade jag fått kuska runt på flera travbanor i hela landet. För det mesta rörde det sig om orter i Mellansverige; men det förekom även att vi åkte ner till Malmö och Karlshamn eller upp mot Gävle.

Just vid det här tillfället skulle vi upp mot Solänget, en travbana som låg utanför Örnsköldsvik, för att bevaka en hästtävling. Förmodligen ett ganska hajpat V75 lopp då det var sommartider, men eftersom jag inte var så insatt hade jag väldigt dålig koll på vad det var vi skulle filma. Det går nästan att kalla mig för travanalfabet. Jag blir hämtad av min chef i firmans vita Skoda, en bil han köpt svart på Blocket för 20 000 kronor. Bilen stod mestadels parkerad i hans hem i Akalla. För dagen hade han även hunnit hämta upp reportern - som bodde ett stenkast från hans eget hus.

Det är extremt tidigt på morgonen och vi ger oss av från Stockholm innan dagen hunnit gry. Min chef kör i snitt hundrafemtio på motorvägen och vi åker längs europavägarna på väg mot vår destination. Nästan som att morgondagen inte fanns. Det blir ett evigt sittande i bilen och man får snart träsmak i rumpan. Jag tittar ut i det flackande och alltmer skogbeklädda landskapet som svischar förbi vindrutan. När vi har passerat Sundsvall är vi fortfarande bara halvvägs. Det känns som att de långa vägarna upp mot Norrland aldrig ska ta slut. Chefen trycker på bra med gaspedalen och vi susar fram genom skogarna som en eldfluga i en skogsäng. 

Jag minns när jag och reportern vid ett tidigare tillfälle gasar på upp mot Gävle. Jag trycker kärran i botten för att få upp maximal hastighet, den landar någonstans på 180 knyck. Vi gör Stockholm-Gävle på en och en halv timme och kör tillbaka lika snabbt. Så här många år i efterhand är jag mest glad att jag inte körde ihjäl oss där och då. Mitt andra starka minne under just den resan är hur min medpassagerare kastar en kaffe som plaskar till i framrutan på bilen i högerfilen. Min kompis garvar åt det men jag undrar på riktigt hur det gick med föraren till den där bilen. Jag hoppas att han inte körde av vägen.

Efter fem timmars nonstop-körning är vi framme vid Solänget. Det är en förhållandevis liten travbana som känns ålderdomlig på det där sättet banor på landsbygden kan göra. Och då menar jag på ett härligt nostalgiskt vis, lite som att besöka en årlig vår- eller höstmarknad i en småstad. I brist på andra ord dyker sommaridyll upp i mitt bakhuvud. Efter folkparkernas försvinnande verkar travet vara den enda stora samlingspunkten på landsbygden, bortsett från diverse idrottsarenor för manligt kodade sporter.

När vi kommer in på travbanan är det folkfest. Alla verkar delta. Till och med ett gäng förståndshandikappade killar från ett stödboende i närheten. Att de är med ger mig en känsla av värme och gemenskap inombords. Att vi är på en plats där alla får finnas och delta efter sin förmåga. En förnimmelse av det goda som kommit ur det svenska folkhemmet. Steget är inte långt från att peta sig i näsan, titta på Melodifestivalen eller gå på dansband iklädd cowboyboots. Det är samtidigt något ångestrelaterat i den där sjukt folkliga miljön som utgör en travbana, och som halva Sverige antingen hatar eller älskar. Just sommarvärmen gör också sitt för att förstärka känslan jag försöker beskriva.

Vår vana trogen går jag och reportern och plockar synkar på stallbacken. Vi frågar vilka hästar som kommer bli vinnare, vilken som är spik och vem som kommer störtdyka. Och givetvis gör vi ett reportage om en särskild utvald häst som har oddsen för eller emot sig. Vi rycker tag i kusken efter att han har segerdefilerat och ställer de riktigt djupa frågorna som "Hur känns det?" och "Vad är du mest nöjd med i din prestation?". Vi får de självklara svaren som vi kan hamra ut på vår sajt utan allt för mycket pratminus.

Ganska snart är dagen förbi. Vi har hunnit fånga skeendet på banan och reportern har hunnit rapportera tipsen till webben. Vi äter en enkel lunch på travbanans restaurang. Det är husmanskost; köttbullar med potatis och lingonsylt står på menyn. Det är dags att åka hem. Chefen vägrar i vanlig ordning att övernatta på ett näraliggande hotell fastän vi förgäves försöker övertala honom, därför kör vi i stället tillbaka i 150 knyck ner mot Stockholm. På vägen hem roar vi oss med att ringa samtal till nattradion och delta i deras frågesporter. När klockan är fyra på morgonen kommer vi hem. Jag får sova över hemma hos reportern i Akalla. Jag tänker att det har varit en väldigt intensiv dag: Norrland tur och retur.