Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Hästpraktiken

Erik hade nyss fått praktiken färdig. Han hade gått runt och oroat sig i veckor för om det hela skulle gå i hamn. Tipset hade han fått av sin handledare på medieutbildningen han gick. Han skulle praktisera på ett betingbolag som bland annat producerade stalltips till travet. Jättesexigt. Knappast. Men det gjorde ingenting. Här fanns det förhoppningsvis jobb att få och pengar att tjäna i framtiden. Hoppades han i alla fall.
Första mötet med chefen för arbetsplatsen, Carl, var däremot inte så lyckad. De skulle träffas i skolans aula men Carl dök inte upp. Tjugo minuter efter att mötet skulle påbörjats fick Erik ett sms från Carl om att han blivit matförgiftad. Man säger att om den sökande inte dyker upp för ett möte på en praktikplats eller ett jobb är det förmodligen ingen bra start för ett samarbete. Erik gav dem däremot en andra chans.

Andra gången träffades de på spelföretagets adress. Det var en kall februaridag. De hade kontor inne på Sveavägen, nära Observatorielunden. Carl mötte honom vid entréplan. Han hade en packe travprogram under ena armen.
”Kul att äntligen träffas”, sa Carl kort medan han släppte in Erik i lokalen. Carl lufsade in och gick före mot en hiss som låg ett tiotal meter från huvudentrén. De gick in och han tryckte upp dem till femte våningen. Tystnad infann sig.
”Du har körkort va?” sa Carl plötsligt.
”Ja” replikerade Erik.
”För det kommer bli en del körande när du ska ta dig till travbanorna.” Att praktiktjänsten krävde körkort hade inte föregåtts av tidigare diskussioner och kom som något av en överraskning för Erik. Han hade visserligen skaffat körkort ett år tidigare när han fortfarande bodde kvar i Värmland. Men han var en ovan förare och kände sig extra osäker när han var tvungen att manövrera i storstan eller köra långa avstånd på E4:an. Erik bet sig i läppen när han kände att något störde honom men inte visste hur han skulle uttrycka det. Han hoppades helt enkelt att det hela skulle gå bra.
Väl uppe på våning fem gick de in till kontoret. Där möttes de av en fotograf/tekniker och ännu en praktikant - en tjej som kom från en annan medieskola. Av hennes beskrivning lät det som att inriktningen på hennes utbildning var marknadsföring och PR. Erik hade lite svårt att förstå exakt på vilket sätt.
Fotografen var en glad sextioplussare vid namn Bo som snart skulle gå i pension. Han bodde i en mindre håla men åkte regelbundet upp till Stockholm för jobbets skull. Annars var han oftast ute på fältet på väg mellan olika travbanor runtom i landet. Ganska snart började Bo berätta historier om sin tid på en lokaltidning han jobbat på i över 35 år. Han orerade länge om stämningen och det fantastiska arbetsklimatet tills det började bli tjatigt.
”Ja då har du fått träffa gänget här uppe. Jag tänker att vi ska åka i väg till Solvalla, så ska du få vara med lite på plats och jobba. Se hur det går till. Jag ska bara gå ner och hämta bilen.”
Carl försvann från kontoret. Han bad dem komma ner alla tre till huvudentrén om tio minuter, så skulle han plocka upp dem. Efter några minuters tjattrande och kaffedrickande gick de ner alla tre tillsammans; Bo, Erik och PR-tjejen. Nere vid entréplan plockade Carl upp dem i en vit Skoda. De for i väg mot Sundbyberg och Solvalla.

Vid stallbacken visade Carl sitt presspass och de åkte förbi spärrarna. Runt Erik vandrade nu en massa travhästar, kuskar, stalltjejer och annat löst hästfolk. Det här var som en helt ny värld för honom. Visserligen var han uppvuxen på landet, men under hela sitt liv hade umgänge med hästar och större djur varit kraftigt begränsat. Framför allt fann han trav olidligt tråkigt. Något som man till varje pris bara måste undvika för att överleva som människa. Tydligen var han undantaget som bekräftade regeln. Svensk travsport verkade vara den folkligaste sporten i Sverige näst efter fotboll – i alla fall vad han fått höra. Det var som dansband, folköl eller melodifestivalen. Varje år samlades tusentals idioter inför inspringet under Elitloppshelgen i Solvalla. Erik suckade bara han började tänka på det. Under resan till Solvalla från Sveavägen hade fotografen gett uttryck för samma tankar.
”Ja du Erik. Jag har aldrig betalat för att gå in på en travbana under hela mitt yrkesverksamma liv. Det verkar mest vara en samling fårskallar allihop. Hade jag inte det här jobbet hade jag aldrig haft med vare sig hästar eller spel och dobbel att göra. Så stort är mitt intresse.”
Carl parkerade bilen och alla fyra studsade ut för att göra sig redo för dagens uppgift. PR-tjejen försvann snabbt utom synhåll för dem alla. Vart hon skulle hade Erik inte den blekaste aning om.
”Okej Erik, du hakar på Bo när han kör synkar om stalltips här ute på stallbacken. Och ni får vänta in reporter Mattias. Han är på väg och kommer om ett par minuter. Ja ni behöver nog inte vänta för länge.” Eriks blick gick från Bo till Carl. ”Själv sitter jag på kongressen och jobbar. Jag behöver bra nät” avslutade Carl, vände sig om och började traska bort från stallbacken mot en stor genomskinlig byggnad som låg på andra sidan travbanan. Erik tittade tillbaka på Bo och log osäkert.
”Jaha vad gör vi nu?”
”Ja du hörde vad chefen sa. Vi får vänta in Mattias. Sen så blir det du som följer med mig och plockar synkar. Jag ska visa dig hur man filmar och allt. Det kommer gå bra.” Bo började veckla upp kameran och gyron som hörde till och som han hade gått och burit på. Det var en mellanformatskamera, en sådan där som många webb-tv-kanaler brukade köra med. Perfekt för att kasta ut grejer utan allt för mycket redigering. Till kameran hade han ett verktyg för att kontrollera både bländare och fokus. Två rattar som gjorde att ergonomin och arbetsmiljön kraftigt förbättrades. Medan Bo försökte få ihop sitt verktyg till en fungerande helhet tittade Erik sig omkring.
Från stallbacksgrinden kom en ung kille med långt stripigt hår, gråsprängd mössa och tjocka svarta glasögon vandrande emot dem. Han märkte hur killen tog sikte på honom och Bo. När han nästan var framme sa han högt:
”Tja! vi skulle köra synkar idag. Hörde jag från chefen.”
”Tjena Mattias. Jag är nästan startklar”, sa Bo medan han fortfarande mekade med kameran. Erik mumlade ett kort hej och betraktade dem båda medan han ställde sig lite på avstånd.
”Okej jag är redo” skrattade Bo. De gick i väg mot en av stugorna som stod uppställda i stallbacken. Ett hus för respektive stall, så som Erik hade förstått det. Mattias och Bo gick fram till en av tränarna som befann sig i ett av husen och bad om en intervju, riggade kameran och började filma. Proceduren upprepades när Mattias och Bo gick från stall till stall för att tigga till sig fler travtips från var och en av kuskarna, hästtjejerna eller travtränarna.
När de stod och väntade på att Bo skulle byta batterierna vid ett av husen så kom Mattias och Erik i samspråk. Eller det var snarare Mattias som kände sig tvungen att säga något - kanske för att lätta upp stämningen.
”När du går ut på krogen. Ta en tjock tjej. Då kommer du få ligga.” Det var som om livsvisdomen svävade som en gloria över Mattias när uttalade sig om sina livsvisdomar. Vad menade han egentligen? Det var det konstigaste Erik hade hört. Ta en tjock tjej. Då kommer du få ligga. Erik visste inte hur han skulle replikera, utan blev istället helt tyst.
Efter ett tag tyckte Bo att det var dags att Erik provade att filma med kameran. Han riggade loss utrustningen och lätt Erik klä på sig kostymen. Göra sig redo att styra månlandningen, så att säga. Erik tog över och körde ett par synkar med Mattias, samtidigt som han fick välmenande konstruktiv kritik av Bo om hur han borde filma, komponera bilderna och lägga ljudnivåerna till mikrofonen. Överlag gick det bra. Efteråt fick Erik motta en hel del komplimanger av Bo, om att han hade det som krävdes för rollen. Han skulle förmodligen göra ett fantastiskt jobb och till sommaren behövde Bo gå på semester så då vore bra om de kunde få in en gubbe.
Erik sa ett kort farväl till Bo och Mattias. ”Tack det var trevligt att träffa er båda”. Så ringde han Carl.
”Ja”, svarade en röst lite vresigt på andra sidan luren.
”Tjena det är Erik.”
”Hur har det gått?”
”Jodå. Men jag är klar nu. Så jag tänker att jag kilar hem.”
”Visst. Jag sitter kvar här på kongressen. Det är mycket att bevaka ikväll. Men vi håller kontakten om när du ska starta.”
”Det blir bra.”, sa Erik och la på. Han började långsamt gå mot utgången. Han hade en bit att ta sig till busstationen för att sedan ta sig in mot Sundbyberg och vidare med pendeln. Det var en kall februarieftermiddag, det hade mörknat och månen lyste upp vägen.

Nästa gång Carl hörde av sig var via mejl.

Hej Erik,
Hoppas allt är bra och att du fick lära dig mycket under din genomgång med Bo. Jag tänkte att vi ska börja lätt och åka i väg till Eskilstuna för lite lunchtrav första veckan. Så kommer vi boka in grejer under tiden som går. Hoppas att det funkar. Jag tänker att vi möts vid Akalla där jag och Mattias bor, och där bilen är parkerad.
Vänliga hälsningar, Carl

Erik hade kommit överens med sin handledare om att det var okej att låna kameran som de hade i skolan under hela praktikperioden. Han skulle även få med sig redigeringsutrustning för att kunna klippa ihop inslag och stallbackstips som de producerade med kort varsel.
Erik tog tunnelbanan tidigt samma dag som det var dags att ses i Akalla. Han bar på den tunga kameran som var inklämd i en stor mörkblå bag. Han hade pratat med Carl i telefon föregående vecka och fått veta att han skulle komma till Akalla centrum vid nio. De skulle vara redo och ta sig ner mot Eskilstuna för att bevaka lunchtravet. Den kalla Stockholmsmorgonen mötte honom när han gick ut från sin lägenhet. En gråmulen vårdag träffade honom i ansiktet och han kunde se hur fåglarna kraxade uppe i luften. Han hade på sin mp3-spelare och satt och lyssnade på ett hopkok av olika band medan han trött tittade ut genom fönsterrutan på tunnelbanetåget. Större delen av tiden satt han och gäspade. Resan till Akalla tog honom drygt femtio minuter. En ovanligt hög prestation för att vara han. Han var inte van vid att åka till andra sidan stan. När han kom fram till Akalla, som var ändstationen på blå linjen, åkte han upp för rulltrapporna och möttes av ett litet torg. Erik gick förvirrat runt tills han kom till en liten tobakskiosk. Alldeles i närheten hade Carl och Mattias parkerat den vita Skodan. Carl stod vid motorhuven och vinkade glatt när han fick syn på Erik, medan Mattias stod lite längre bak och betraktade honom skeptiskt.
”Dags att rocka nu!”, Carl hade ett grin på sin nuna när Erik närmade sig. De satte sig alla tre i bilen – Carl i förarsätet, Mattias bredvid och Erik där bak - och backade ut från parkeringen och började sedan köra genom förortsområdet tills de kom till en avfart som tog dem ut på motorvägen. Väl ute gasade Carl på. Han var snart uppe och varvade i hundratrettio-hundrafemtio knyck. Inom kort var de utanför tullarna och Stockholm. Runt dem virvlade skogar och ängar på båda sidorna. En lättnad fyllde Erik. Tänk att äntligen få lämna storstan.

På pappret skulle det ta cirka en och en halvtimme till Eskilstuna ifrån Stockholm, men med Carls höga varvtal var de framme på drygt en timme. Carl körde i vanlig ordning in genom ingången till stallbacken. Han visade sitt presspass och blev insläppt. Sundbyholm var en förhållandevis liten travbana om man jämförde med Solvalla.
De parkerade mellan några sulkys inte långt ifrån ingången. Carl stängde av motorn, satte i handbromsen och vände sig mot Erik.
”Okej Erik. Det här kommer bli eldprovet eller vad man ska säga. Jag tänker att du tar rygg på Mattias och kör lite stalltips som vanligt. Sen kommer du att få bevaka hästen Rising Star som går i tredje loppet. Håll gärna koll på programmet.” Carl lyfte upp ett slitet travprogram med Sundbyholms logga och pekade på det med ena fingret. ”Det är ett viktigt lopp, en viktig häst. Och vi vill gärna ha ut repet idag någon gång. Så att det inte blir för inaktuellt. Och ta den här.” Carl kastade travprogrammet mot Erik.
”Jag kommer befinna mig vid huvudbyggnaden. Det är bättre uppkoppling där. Och bättre käk. Ring om det är något.” Carl gick ut ur bilen i riktning mot en grå betongbyggnad på andra sidan stallbacken. Han verkade på ett ögonblick glömma allt om Erik och Mattias.
Erik började packa upp kameran Det var dags att köra. Mattias tog täten. Han sprang fram till var och varannan kusk eller travtränare som han kände och bad om några minuter för en intervju. Erik lommade sakta efter. Satte på kameran och började spela in. De var snart uppe i ett flertal intervjuer. Han kände att det flöt på. Han hade fått in snitsen, kunde exponera rätt och sätta skärpan, samt hade bra koll på ljudet. När de hade hållit på ett tag sa Mattias plötsligt: ”Bra där, du sköter dig galant. Nu har vi ändå fått ihop sju intervjuer. Men du ska nog börja förbereda dig inför loppet.”
Erik vände om och började gå mot travbanan i sakta mak med all utrustning. Tänkte att nu gällde det att göra bra ifrån sig. Han hade inte riktigt koll på vilken häst Rising Star var eller hur han skulle hålla koll på loppens nummer. Han närmade sig själva banan och såg att alla fotografer verkade ha ställt sig på innerplan av travbanan för att få till bra bilder. Han tittade sig omkring och hoppade över inhägnaden och korsade banan. Och anslöt sig till truppen av fotografer som stod och sköt av bilder med sina gigantiska teleobjektiv - nära mållinjen. Det var både unga och gamla förmågor. Erik positionerade sig så att han inte fick med en massa andra människor när han filmade. Hästarna kom vandrande i sina ekipage från stallbacken och började rotera i cirklar när de var framme på banan; tydligen skulle loppet starta med volt. En röst hördes genom högtalarna: ”Nu är det dags att sätta i gång: Om tre, två, ett!”. Ett pistolskott sköt genom luften och hästarna började springa i ett fruktansvärt tempo med kuskarna bakom sig.
Erik visste inte vilket lopp det var, men började frenetiskt trycka på den röda rec-knappen när hästarna närmade sig mållinjen. Han fortsatte att filma varje gång hästarna nådde upploppet. När han såg att en av hästarna tillsammans med kusken segerdefilerade, monterade han ner kameran. Nu var det ingen idé att stå här och häcka längre.

På väg hem i bilen rådde en munter stämning. Resan gick smärtfritt, på motorvägen tillbaka till Stockholm hopade sig inga bilköer. Carl körde genom de södra förorterna och släppte av Erik alldeles i närheten av sin bostad.
”Det där gick väl alla tiders”, sa Carl avslutningsvis när Erik klev ur bilen. ”Vi hörs på telefonen när du redigerat klart. Du ska få inloggningsuppgifterna till Qbrick så kan du lägga upp det själv sen.” Carl tittade lite frånvarande ut mot vägen. Han lossade handbromsen och la i ettan och körde sedan i väg med Mattias bredvid sig i passagerarsätet.

Erik gick in i lägenheten. Han satte sig i vardagsrummet i sin lilla etta och började klippa ihop inslagen. Det rörde sig främst om intervjuer som var lätta att klippa ut. När det kom till loppet med Rising Star så försökte han titta i travprogrammet igen för att identifiera hästen. Han var fortfarande osäker men tänkte att det fick bära eller brista. Han klippte ut sista upploppet och satte ihop det med en intervju där en tränare pratade om formen på hästen. Han exporterade alla filer och ringde sedan Carl och bad om lösenorden.
”De lär väl vara uppe på nätet inom femton tjugo minuter.” De la på. Erik laddade upp klippen och började göra i ordning för middag när telefonen ringde igen. De var Carl och han lät rosenrasande.
”Vad i helvete du har ju filmat fel lopp!”

Nästa dag hade Carl glömt hela händelsen och de var i färd med att planera fler utflykter. Erik började åka ut först i trion Carl, Mattias och Erik; sedan främst med Mattias som inte hade körkort. Erik fick bli den som körde fram och tillbaka till alla banor kors och tvärs genom landet, trots att han både kände sig ringrostig som förare och var osäker bakom ratten. Han låg dessutom alltid på för låga växlar ute på motorvägen, trean eller fyran som max, när kunde köra på femman. Dessutom var han ständigt stressad och rädd för att missa avfarterna.
Filmningen gick desto bättre. Erik började få snits på hur han skulle filma synkarna på bästa sätt. Han satte skärpan och exponeringen utan problem, och var även snabb på att hitta kreativa och inspirerande kompositioner. Dessutom var han påhittig med att filma inklippsbilder där han kunde iscensätta bilder och komma med spännande inspel. Carl grymtade mest eller uttryckte något kort i stil med ”ja det där gick väl bra”, men han visade aldrig på något tydligt missnöje heller.
Någonstans kände Erik att han lärt sig allt som gick att lära sig på arbetsplatsen inom ett par veckor. Det gick ganska fort att behärska hantverket och tyckte att han saknade en riktig utmaning. Och framför allt var han trött på att jobba gratis. PR-tjejen som han träffat i början hade försvunnit helt. Fotograf-Bo hade också flytt scenen. Förmodligen låg han och vilade på ett X2000 tåg - på väg till Jägersro eller Romme. Erik visste inte och orkade heller inte bry sig.
Ett par veckor senare var praktiken över.




Prosa (Novell) av OliverDer
Läst 26 gånger
Publicerad 2024-04-16 17:08



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

OliverDer