Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Pendeltåget kommer punktligt varje morgon

Där stod Erik och packade varorna, precis som han alltid hade gjort så många dagar tidigare. Han hade precis kommit till lagret som låg en bit utanför Årstaberg. Sömndrucket hade han tagit sig hit med ett tidigt pendeltåg och en dimmig himmel som sällskap. Det tråkade ut honom att titta förbi samma trista landskap varenda dag; måndag till fredag. Jobbet var precis så enformigt det kunde vara en dag mitt i veckan när det verkade som att ingenting hände och tiden bara stod helt stilla. Något som ledde till att man hellre ville ligga hemma och se på seinfeldrepriser, skjuta skallen av sig eller säga upp sig från jobbet nu med detsamma i brist på bättre alternativ. Och hur hade han egentligen hamnat här? Det var något han ofta gick och funderade på när han sammanbitet rumsterade bland lagerhyllorna i jakt på nästa kartong att fylla. Han som alltid haft så höga ambitioner i sitt liv. Nu åstadkom han som mest prydligt förpackade boxar eller en fantastisk manövrering av trucken i trånga utrymmen. Visst var livet ironiskt ibland.

Som ung hade han varit ganska energisk, han hade hängt med i skolan och gått ut gymnasiet med helt okej betyg. Och det kändes som att framtiden låg för hans fötter så där som det oftast gör för en arton-nittonårig gymnasist i början av livet. Det var efter skolan som det började skära sig. Han hade växt upp med en far som alltid visste bäst. "Du ska läsa till läkare eller jurist", hade han fått höra sen han var liten. Faderns snokande och ständiga oförmåga att lägga sig i, något som retade Erik till vansinne ju äldre han blev, var skäl nog till ett ständigt uppror. Erik hade alltid varit tvungen att hålla honom på en armlängds avstånd så vida det gällde någon angelägenhet av privat karaktär. När han valt estetiskt program på gymnasiet i stället för naturvetenskaplig hade han i tre års tid fått höra hur han slösade bort sin tid och att han skulle bli arbetslös eller i bästa fall få jobb som städare på någon fabrik. På samma vis hade han efter studierna fått höra hur alla hans idéer var bortkastade, varför han i stället borde göra högskoleprovet så att han kunde komma in på juristlinjen eller åtminstone utbilda sig till högstadielärare. Erik fortsatte att hålla faderns tjatter ifrån sig. Lite som en irriterande fluga som surrade i bakgrunden och som man aldrig kunde få tyst på om man inte slog ihjäl den med en tidning. Och inte ens då gick den en helt säker död till mötes, man kunde ständigt höra ett lätt surrande läte bakifrån.

Istället för att lyssna på pappans visdomsord hade han gått sin egen väg med tillfälliga studier inom media, konst och litteraturvetenskap. Han hade varvat perioderna som rotlös student, ömsom med att vara arbetslös, ömsom med att ha tillfälliga jobb. Telefonförsäljare, butiksbiträde, vårdbiträde, förskolepersonal. You name it! Och nu var han här. Han hade aldrig varit långvarig någonstans, ville aldrig bli långvarig heller. Bli kvar på ett och samma kneg resten av livet? Never! Det var som att det ingick i hans DNA att byta jobb på samma sätt som att byta kläder. Överrocken fick inte vara kvar till nästa höst, likaså skorna, tröjan och jeansen. Mössan var ett vinterplagg och halsduken och handskarna även de. Allt skulle inom sinom tid bytas ut och ersättas med något nytt. Förutom att dämpa sin rastlöshet gav det också en viss känsla av självständighet, att han inte gjorde sig beroende av någon, att han kunde hitta ett nytt jobb när han ville och när det passade honom. Ändå fylldes han allt som oftast av tvivel. Vad höll han på med egentligen? Var det inte dags att stadga sig snart? Skaffa villa, fru, barn, bil, årskort på gymmet och hela baletten.

Så ringer det in till fikarast och han avbryts i sina tankar. Erik rör sig långsamt bland de stora lagerhyllorna på väg in till lunchrummet. Han sätter sig bland två av sina gamla kollegor. Anna och Mats, de smackar förnöjt på varsitt wienerbröd och ser knappt upp ens när han sätter sig tätt intill dem. Det känns tryggt. Som att de alltid suttit där och alltid kommer göra det. Han tittar ut genom fönstret, tänker på hur all tid bara runnit i väg, som sand ur näven, och på alla de beslut som inte går att få ogjorda. Nyss var han ung, hade livet framför sig. Trodde att han skulle få göra alla de där häftiga sakerna som man hoppas på när man står i sina glansdagar. I stället blev han ständig ungkarl med ett okvalificerat jobb, fast i en andrahandslägenhet i förorten och helt utan några nära bekantskaper. Han kliar sig i håret, tittar lite snett på sina arbetskamrater och äter upp det wienerbröd som tilldelats honom. Fikapausen var förbi.

Han går och ställer sig vid lagerhyllan där han nyss befann sig, ställer sig vid lastpallen redo att hiva nästa pack. Sätter i gång och arbetar, slutar tänka. "Så här har jag hamnat och här ska jag alltså förbli. En stund till iallafall."

På väg hem på pendeltåget sitter han och funderar. Tänker på alla människor han träffat och hur de skingras för vinden. I gymnasiet var han ganska tillbakadragen och hade få vänner, vilket inte förändrats så mycket med tiden. De han fick hänga med behandlade honom som tredje hjulet, hunden, och ofta fick han hänga med på nåder. Gud vad han kände avsky mot de där nördarna, vilka töntar de var egentligen, inte vatten värda! Hoppas att de hamnade på soc hela bunten och aldrig tog sig därifrån! Tankarna började gå runt i huvudet på honom, gnaga som en uppriven sårskorpa som aldrig slutade klia. Hatet välde inom honom och han bet sig i läppen så att han fick blodsmak. Att han alltid skulle känna en sådan irritation emot mänskligheten.

Så går han av vid slutstationen, går de femhundrametrarna till sitt lägenhetskomplex, sätter nyckeln i låset och går in genom dörren. Utmattad lägger han sig på soffan och försvinner in i hjärndimman. "Ja då var den dagen avklarad", tänker han för sig själv, "då återstår bara att ta sig genom resten av veckan." 




Prosa (Kortnovell) av OliverDer
Läst 34 gånger
Publicerad 2024-04-09 17:50



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

OliverDer