Vi hade inte setts på flera år: men när vi träffades vid Sergels Torg, där kommunen hade ställt upp en massa stolar och annan lös rekvisita, så kände jag direkt igen honom.
”Halloj Robin”, skrek jag och vinkade med ena armen. Till svar fick jag en igenkännande nickning och när han närmade sig gav han mig en lång kram. Trots att det började bli kallare så gick han klädd i ett mörkt linne och ett par träningsbyxor. På ryggen bar han en stor svart ryggsäck.
”Tjena Arthur! Det var inte igår.”
”Nej det var det inte. Ska vi gå iväg och käka eller något?”
”Absolut! Vad är du sugen på? Det finns Burger King i närheten.”
”Tror det inte blir trevligare att gå på fik? Jag vet ett jättemysigt som heter Vetekatten, och det ligger inte långt härifrån.”

Vi började så sakteligen gå mot Vetekatten. Det låg en bit bakom Sergels vid Norrmalm och vi tog oss dit via ett par sidogator.
”Jaha vad gör du nuförtiden då?”, frågade jag något försynt för att bryta tystnaden.
”Jag är sjukskriven sedan en tid tillbaka. Det var därför jag var i stan förresten”, han pekade lite med fingret mot ett obestämt mål, ”Jag går hos sjukgymnasten ett par gånger i veckan för att hålla igång.”
”Det hade jag ingen aning om.”
”Det har pågått i några år.”
Jag nickade för att bekräfta men sa inget mer. Vi närmade oss ingången där det stod skyltat med stora neonbokstäver Vetekatten över oss, i ett sekelskifteshus. Vi gick genom entrén och kom till interiören av ett konditori som befolkades av mestadels äldre personer. Insidan fick mig att tänka tillbaka på de fik som jag växt upp med, med den där känslan av sent 60- och 70-tal. Vi tittade oss runt och gick fram till disken där bakelserna och smörgåsarna stod uppradade bakom en stor glasdisk.
”Vad är du sugen på?”, sa jag till Robin.
”Kanske tar en baguette eller nåt. Jag vet inte riktigt.”
”Låter klokt. Jag kör något liknande.”
Vi stod bakom ett par tanter som tog en evinnerlig tid på sig att bestämma vad de ville ha och nästan lika lång tid för att betala. Men jag var inte den som blev stressad; och tydligen inte Robin heller. När vi beställt var sin macka satte vi oss vid en soffgrupp inte långt därifrån med utsikt över gatan.
”Jaha”, sa Robin, ”Det här var ju ett riktigt mysigt ställe du hittat.”
”Jag tycker det”, sa jag liksom för att förstärka mitt val av café. ”Men annars då, åker du upp mycket till Norrland? Du hade den där karaktären du gjorde...”
”Kiwipiraten! Jo men det var länge sedan nu. Jag orkar inte hålla på på samma sätt. Bo på hotell och sånt. Även om jag fick traktamente.”
”Ja men det lät ju ganska nice. Men jag fattar om man tröttnar... om man håller på så hela tiden.”
”Det blev lite segt till sist...” Ett tyst ögonblick infann sig då ingen av oss riktigt visste hur vi skulle fortsätta konversationen.
”Och hur är det med tjejen då? Hon du var ihop med sist vi träffades.”
”Det är slut.” svarade han, utan att ge sken av att vilja fortsätta på det spåret.
”Jaha”, sa jag och tittade ut genom fönstret, ”Du jag går bort och hämtar vatten bara.” Jag försvann iväg och hämtade ett glas och fyllde på det, tittade mig omkring och kände den kakafoni av röster som tagit lokalen i besittning. När jag kom tillbaka såg Robin mer vilsekommen ut än innan. Jag satte mig ner och började sörpla av mitt vatten. Mackan hade jag redan ätit upp.
”Du sa något om att du blivit sjukskriven på vägen hit. Vad hände egentligen?”
Robin tittade allvarligt på mig: ”Alltså jag kunde inte säga nej till uppdrag. Jag kände att jag behövde ta allt som dom kastade över mig. Men det funkade inte i längden. Det är liksom det jag har fått lära mig att komma tillbaka ifrån.”
Jag nickade tyst, visste inte riktigt hur jag skulle fortsätta. Alla samtalsämnen hade med ens sinat. Game Over; och jag som trodde vi skulle ha en trevlig eftermiddag.

När vi bägge ätit upp så gick vi tillbaka till Sergels innan våra vägar återigen skulle skiljas. Vistelsen hade blivit förhållandevis kort och jag hade fått reda på lite mer om Robins nuvarande skådespelarkarriär som var ännu mer på dekis än då jag träffat honom tidigare.
”Alltså jag känner att jag börjar tröttna på Stockholm. Jag har bott här så många år och hela min familj bor uppe i Norrland”, suckade han, ”men jag vet inte riktigt vad jag skulle göra däruppe? Dessutom har jag inget körkort.”
”Kan tänka mig att det blir tufft då”, sa jag.
Vi närmade oss det schackbräderutiga nätet av trianglar som utgjorde plattan och gick vidare mot entrén till tunnelbanenedgången. När vi kom fram till spärrarna så blev det dags att dela på oss.
”Vad kul att se dig. Det här får vi göra om någon gång”, sa Robin.
”Det är bara att ringa.”
Innan vi skildes åt fick jag en till kram av Robin och då kunde jag inte undgå att känna hur en stark lukt av svett dröjde sig kvar i mina näsborrar.
Det var dags att åka hem.