Erik kände sig alltid extravagant när han gick runt i sin egenhändigt designade skrud. Hans cylinderhatt och olika varianter av fejkpälsar som han valde att bära; inte för att han var gay eller nåt, men för att det på något vis fick honom att känna sig hel som person. Hela klädseln gick i rosa: hans päls, hans hatt, hans byxor och hans boa som sträckte sig ner till marken när han gick runt i den. Det var en känsla av att något var lite extraordinary, inte som det skulle vara och det fick honom helt enkelt att känna sig unik.
På sin arbetsplats hade han lite svårt att smälta in, han jobbade som industriman på ett sågverk utanför Årjäng, en miljö där man behövde vara lite extra macho för att passa in. Men det var tyvärr inget han kunde rå för. Erik var inget fan av stereotypa män och kanske inte heller av stereotypa kvinnor för den delen. Men han kände sig oftast fången i mansrollen eller den typ av karaktär han var tvungen att spela utåt sett. När han nu stod och klöv ännu en vedbit i maskinen så kände han mer än vanligt att han inte riktigt hörde hemma här.
En gammal arbetskollega och vän, Stefan, kom fram till honom för att kolla läget.
- Tjena Erik, hur mås det? sa han för att lätta upp stämningen.
- Jodå, det är väl jämna plågor, svarade Erik kort.
- Jo jag märker det, det är väl tufft att leva liksom, konstaterade Stefan.
- Säg när det inte är det, sa Erik syrligt. Stefan svarade med ett leende.
- Jo jag vet hur du tänker. Men jag ser att du har på dig finkläderna igen.
- Jo men något ska man väl ha dom till. Vet du hur trist det är att stå här 24/7 och göra samma rörelse hela dagen. Det är så själsdödande att det inte går att jämföra med något annat.
- Tell me about it.
Stefan var en av de få personer som Erik litade på och kände ett förtroende för. De flesta andra kollegorna var annars så trista och långt ifrån hans verklighet det gick; deras fokus låg på att få ihop familjelivet eller betala av amorteringen på huset eller bilen eller något annat meningslöst. De pratade mest om vad de skulle göra under sina få semesterveckor eller hur det var med kärringen där hemma eller om de hade pulat med bilen och i vilket varvtal den gick. Erik kunde för sitt liv inte begripa hur han hamnat i en sådan gudsförgäten håla med sådana trälar till arbetskamrater. Vad visste de om schlager, popmusik, italienska skor eller matinékvällar? Förmodligen ingenting.
Han hade jobbat tio år på bygget och hoppat på det direkt efter gymnasiet. Egentligen hade han hoppats på att flytta till en storstad, gärna; New York, Paris, Milano eller London. Eller åtminstone Oslo, Göteborg eller Stockholm. Men av de planerna hade det blivit intet, istället hade han blivit kvar i sin uppväxtort och slipat träkloss efter träkloss hos stans största arbetsgivare. I början hade han sagt att han bidat sin tid, att det fanns en större plan bakom allt och att han ännu inte kommit till skott. Till slut kom han med ursäkter bara för att försvara att han fortfarande var kvar på samma plats efter så många år. Och nu hade de flesta slutat fråga.

Det var äntligen lördag och dags att gå ut, han skulle till stans enda nattklubb, Nöjet, som var öppet ikväll. Under dagen hade han preppat sig själv: fixat ögonbrynen, snyggat till sig med mascara och bytt ut slipsen mot en nyare. Han valde att i vanlig ordning gå ut i chockrosa. Why not go out for a bang? Kostymen satt åt runt hans runda mage och framhävde den övervikt som kommit med åren. Byxorna svängde ut något men gjorde ett propert intryck. När han stod i spegeln för tjugonde gången för att utvärdera sitt utseende tänkte han på vilka bekantskaper han skulle få möjlighet att göra och vilka förväntningar som borde finnas på honom.
Han kom till slut ut från sin lilla lägenhet, han bodde en bit ifrån centrum, och började gå in mot staden. Klockan var väl runt sjusnåret och det fanns fortfarande tid att uträtta saker. Kvällen var ung. Det var en novemberkväll och trottoaren som han gick på var illa saltad, han halkade fram längs vägen och såg i förbifarten bilar komma körandes med könsrock spelandes i högtalarna på hög volym. Erik muttrade förbittrat för sig själv.
Efter att ha gått i tio-femton minuter var han till slut framme vid klubben. Framför honom brann marschaller och vid entrén stod en ensam vakt i en alldeles för stor Canada Goose-jacka och kort rakat hår. Vederbörande tittade osäkert på Erik som närmade sig och när denne bara var ett par meter ifrån sa vakten tillslut:
- Och har du leg? Erik visade snabbt upp sitt körkort för vakten som medlidsamt tittade på det och tecknade åt honom att komma in. Erik log lite till svar och stampade sedan vidare in i byggnaden.
När han kom in möttes han av ett epileptiskt antal olika färger som skiftade nyanser i ett extremt tempo. Framför honom fanns en garderob och bara ett tiotal meter längre fram fanns ett stort dansgolv, en bar och ett par sittplatser i vardera hörn. Erik såg sig om lite för att bedöma området han snart skulle bege sig in i, lite som en boxare inför en viktig tungviktsmatch. Han var helt enkelt tvungen att ladda där han stod. Så gick han fram till garderoben där en liten tunn tjej i tidiga tjugoårsåldern stod beredd på allt som kunde hända. Hon betraktade allt och alla som kom instormande genom dörren. När Erik närmade sig så log hon svalt och behärskat.
- Hej, jag hade tänkt att lämna in denna, för ikväll alltså, sa han kort och pekade på sin rosa rock.
- Det blir tjugo kronor, svarade hon och stod sedan tyst och tittade på honom. Erik plockade upp plånboken från innerfickan och letade i ett av facken efter sedlar som han skulle kunna lämna. Efter ett tag fick han äntligen fram en tjugolapp och gav den snabbt till den taniga tjejen, samtidigt som han höll fram rocken.
- Tack, sa hon lika kort och tog Eriks jacka över disken och placerade den i en av galgarna som fanns upprättade bakom henne tillsammans med en massa andra ytterkläder. Hon vände sig till Erik och gav honom en nummerlapp.
- När du ska hämta ut den sen, sa hon som det vore en självklarhet. Erik bockade där han stod och gick sedan vidare in mot själva nattklubben. Ur högtalarna pumpades radiohits som gått i omgångar på de kommersiella radiokanalerna och som Erik inte kunde bli mer less på. Han tittade sig omkring utan att se någon han kände igen (vilket var ganska skönt) och gick sedan mot bardisken för att beställa en White Russian. Framför honom stod en håglös ung man bakom bardisken som mest verkade skämmas över sin egen tillvaro. Mannen var klädd i svart från topp till tå och hade mörkt hår med gelé i, han påminde en del om de där pojkbanden som var populära under tidigt oo-tal, som till exempel Backstreets Boys eller Nsync.
- Skulle jag kunna få en White Russian, sa Erik. Bartendern vände sig om och gjorde iordning drycken utan att säga något, efter någon minut ställde han fram drinken i ett avlångt glas tillsammans med ett sugrör.
- Det blir sextio kronor, konstaterade bartendern, betalar du med kort eller kontant.
- Kort gärna, svarade Erik och bartendern böjde sig efter en kortterminal och ställde fram den på disken, varpå Erik blippade kortet.
- Tack! sa Erik för att avsluta konversationen, han tog sin drink och vandrade sedan ut mot en av sittplatserna som var belägen runt dansgolvet. Han kollade runt efter någon yngre attraktiv tjej som inte verkade upptagen. Men när han inte fann vad han letade satte han sig vid ett ledigt bord i närheten. Han började suga i sig sin White Russian via sitt sugrör och försökte samtidigt ta in hela miljön. Bakom honom satt ett gäng medelålders kvinnor och diskuterade tillvaron i största allmänhet.
- Ja då satt man här igen. Och urvalet av killar verkar inte vara särskilt stort det heller. Antingen är det desperata gubbar som aldrig kommit innanför kjoltyget eller så är resterande bögar. Jag vet inte hur man ska hitta någon, men inte verkar det vara genom att slösa bort sitt liv här i alla fall, sa en av kvinnorna uppgivet.
- Är glad att jag hittade Jonas innan det var försent, svarade hennes väninna.
Erik sög på sin drink och tänkte att det kanske stämde det hon sa. Men var han en av dem? Han var dock varken bög eller ens över trettio än så länge. Men han kunde hålla med om att det var lite tragikomiskt att ha hamnat här. Samtidigt kunde han känna ett visst lugn, platsen var som en oas där han kunde släppa all ångest och bara andas ut och tänka på annat för ett ögonblick. Till exempel att slippa befinna sig på sågverket, den där förhatliga platsen som han tillbringade alltför många timmar om dagen på. Och till vilken nytta? Varje månad var han oftast lika pank ändå. Bakom sig hörde han hur damsällskapet fortsatte tjattra på; de verkade avhandla allt från män till priset på tomträtter och hur man bäst färgade sitt hår och allt däremellan. Samtalsämnena verkade aldrig kunna sina. Efter ett tag såg han hur de avlägsnade sig, det verkade som att de skulle röra sig vidare mot nya okända mål och göra stan osäker.
Erik såg sig trött omkring, Nöjet kändes så lojt som det kunde vara vintertider då de flesta gick i ide. Men plötsligt skymtade han något, en kvinna på dansgolvet som stod och dansade helt för sig själv, hon såg ut som en älva, en drottning, en Jean-Pierre Barda utan mustascher och manliga attribut. Liksom tagen från en fantasybok eller ett kitschigt tv-spel eller en mangaserie. Erik kände sig hänförd och yr, han visste inte riktigt vad han skulle göra. Han vågade knappt gå upp med risk för att det skulle snurra till sig i huvudet på honom. I några ögonblick satt han bara där med huvudbry och tittade ut mot det vackra kreaturet som bokstavligt talat kapat alla hans sinnen. Hon stod där och ålade i en olivgrön topp och kjol; verkade inte bry sig om någon annan och lät kroppen röra sig rytmiskt till Journeys Don't stop believin’ - en låt som Erik annars betraktade som skrattretande sentimental, kitsch eller camp; men som för ögonblicket gav honom rätt associationer. Långsamt reste han sig upp och började på lite skakiga steg närma sig den olivgröna kvinnan som stod där och stampade för sig själv, bara på avstånd betraktad av sin omgivning. Hon verkade vara helt inne i sitt egna universum, helt omedveten om omgivningen och hur den påverkade henne. När Erik bara stod ett par meter ifrån henne och log vänligt i någon slags försonande gest, blev hon plötsligt medveten om hans närvaro. Plötsligt slutade hon dansa och stirrade på honom med sina stora ögon.
- Vad vill du? sa hon och hennes röst lät nästan som ett litet barns. Det var som att hon helt plötsligt blivit medveten om att hon var betraktad.
- Ingenting egentligen, jag tycker bara om att se hur du rör dig. Du liksom svävar fram på dansgolvet, svarade Erik med ett leende.
- Det är väl det det är till för. Det är väl därför det heter dansgolv, svarade hon något indignerat.
Erik lyfte armarna i försvar:
- Nej förlåt, det var inget illa ment.
Plötsligt brast hon ut i ett opolerat skratt.
- Jag fattar att det inte var så du menade. Jag skojar bara med dig.
- Jaha, svarade Erik något konfunderat och tog sig för pannan. Ja jo det är klart.
Tjejen räckte lite pillemariskt fram handen,
- Jag heter Nilla, vad heter du?
- Erik, svarade han förvånat.
- Trevligt att råkas!

De hade tillbringat natten ihop i hans lägenhet och nu var det åter morgon. När det var dags för honom att kliva upp stod han snart i full mundering. Det var åter hans helrosa klädsel som gällde. Erik gick iväg till köket och började förbereda frukosten så att den skulle passa dem båda. Det blev kokta ägg, brödskivor i massor, yoghurt samt kaffe och te. Det var som ett smörgåsbord för dem båda som aldrig verkade ta slut. Nilla satte sig i den ena stolen och väntade medan Erik trollade fram en arsenal av maträtter, lite som en värmländsk Joe Labero. När han blivit klar så satte han sig på den ena sidan av bordet; och så började de bägge hugga in. Efter ett tag sa han:
- Jaha och vad gillar du den här sidan av stan då?
- Det är väl helt okej. Jag är ju sällan här. Bor inte i Årjäng.
- Nähä där ser man. Var kommer lilla damen ifrån då?
- Säffle.
- Ojdå finbesök.
- Det kan man säga, om man väljer att se det så. Jag har en kusin som bor här, därför är jag i krokarna. Hon log lite pillemariskt emot honom samtidigt som hon tog en tugga av en fralla med kaviar på.
- Jag förstår. Då får man lov att cruisa lite utanför sin comfortzone.
- Jag antar det.
Efter frukosten så tog de farväl, bytte telefonnummer och sa att det förmodligen skulle ses även om det var ett tomt löfte. Nilla försvann ut genom lägenhetsdörren lika snabbt som hon hade kommit kvällen innan. Erik fortsatte att utföra de bestyr som krävdes av honom en ledig dag: städade, handlade och gick ut för att pula lite med bilen. Snart var det kväll och lika snart var det måndag och den grå vardagen tog åter sitt punggrepp om honom.

Tillbaks på sågverket så hängde monotonin som en grådaskigt moln över honom. När han stod och hyvlade framför sin maskin kom Stefan fram för att snacka skit.
- Hur är läget sen sist?
- Jo det är väl bra. Var ute och stökade i helgen. Erik log för sig själv medan han stod och sågade.
- Jaha, intressant. Det får du gärna utveckla. Vem är den lyckliga?
- Det finns väl inte så mycket mer att säga.
- Såpass alltså!

Dagarna gick och blev till veckor som blev till månader, av Nilla hörde han inget mer. Det gjorde förstås ingenting. Det var som att allt började och slutade med den kvällen, som att allt varit en välsignelse och hennes blotta närvaro fyllt honom med ett inre lugn för en längre tid framöver. Han visste ingenting om henne, mer än de fåtal detaljer hon delgivit honom i deras konversationer. Möjligtvis hade hon en karriär på annan ort, till exempel i Säffle, eller med något som han inte kände till. Och så mycket mer skulle han nog inte få reda på; han hade redan försökt snoka på internet utan några större framgångar.

En kväll låg han och slökollade framför TV:n. Han satt och zappade och fick fram ett litteraturprogram som han inte hade så stort utbyte av, men som han inte heller orkade klicka bort. Det var en talkshow där olika gäster bjöds in för att tala om litteraturens roll i samhället eller marknadsföra sin senaste bok. När han precis skulle stänga av TV:n för att gå och lägga sig så såg han henne. Det var Nilla, inte i sin olivgröna topp, men väl så snygg i en mörkrandig kostym. Hon var inbjuden för att tala om sin nya diktsamling som hon precis hade fått publicerad. Den strama programledaren, en kvinna i övre medelåldern, började fråga ut henne om sitt skrivande.
- Jag tolkar dina texter som väldigt minimalistiska. Hur kommer det sig?
- Jag växte upp i en mindre stad ute på den värmländska landsbygden. Eftersom jag inte hade så mycket att göra så började jag tidigt skriva. Det fanns ju inte mycket annat att göra, annat än att supa och köra EPA-traktor, hon skrattade till och tittade roat på programledaren som gav henne ett uppskattat leende.
- Och så var det ett möte med en viss herre ute i Årjäng. Erik spetsade öronen.
- Berätta mer, sa den strama programledaren.
- Ja du det var en riktigt udda filur. Jag träffade honom på en nattklubb ute i bushen. Han var som hämtad från en trettiotals-film. Gick runt i chockrosa kläder och var lite för tjock för sin ålder. När jag stod och dansade kom han fram till mig och började dregla. Tillslut gick jag med på att gå hem med honom. Mer för att få inspiration till mitt skrivande än för att jag var särskilt tänd på honom. Och helt ärligt, vem skulle finna ett större intresse för en sån där: F Scott Fitzgerald har varit död i 80 år! Han visade sig dessutom vara ganska förutsägbar, som så många män kan vara… De båda gav ifrån sig ett asgarv och bildproducenten gick ut i en stor vidbild så att man kunde se hur hela publiken flabbade med. En tår rycktes från Eriks ena kind och han kände hur det började knyta sig i magen på honom. Han hade inte räknat med att bli förråd på det här viset, särskilt inte av en tjej i olivgrön topp och stora ögon som ålade sig till Journey. Han sträckte sig efter fjärrkontrollen och stängde av dumburken, nästan lika snabbt som han hade zappat fram programmet. Resten av kvällen låg han och surade i sängen. I bakgrunden spelade han The Cure och The Smiths och annan brittisk deppop från mitten av 80-talet, som han kunde trösta sig med när han kände motgångar i livet. Han bet sig i läppen och tillslut så somnade han.

I drömmarnas land: de möts i snabbköpet

Plötsligt stod Erik vid charkdisken till ICA, han gjorde sig redo att köpa renskav till middagen. I ögonvrån såg han Nilla som lite förvirrat tittade sig omkring med en kundkorg i handen på jakt efter grillad skinka, bara några meter bort. Erik hade inte glömt oförrätten och vände sig i riktning mot henne.
- Hörru du! han pekade myndigt mot henne, tror du inte jag missat vad du sa på TV:n igår kväll. Nilla mötte hans blick och tittade behärskat på honom.
- Men vad hade du väntat dig, sa hon tillslut, du är en byxmyndig diva, en dragqueen, en gigolo cowboy. Tror du på riktigt att någon vill ha nåt med dig att göra, utan att anspela på hur du ser ut!
- Men Stefan…
- Men Stefan hit och dit. Han tycker väl bara synd om dig. Dessutom är han själv lika mobbad. Ni är två clowner på ett sågverk. Deal with It! Raljerade hon samtidigt som hon hånlog mot honom. Du ska faktiskt va glad att du träffade mig. Innan dess var ditt liv så mycket fattigare. Vad hade du för hobbies; mer än att dra dank på den där deppiga nattklubben?
Erik tittade på henne. Han kunde inte förstå att detta var samma person som han känt sådan ömhet för. Nu tyckte han istället att hon var en elak subba med för mycket läppstift. En potatis med smink. Han spände ögonen i henne och uttryckte så mycket hat han kunde med sin blotta närvaro. Och samtidigt tänkte han att han aldrig skulle köpa någon mer diktsamling av en ung kvinnlig debutant.