det är en dag då busschaufförer inte pallar köra hela ringlinjen och sover bakom filmade rutor. jag springer mellan rader av byggarbetsplatser och lutande betonghus, alla lika i sina gråvita svepningar och tillhörande polacker som låtsas jobba med en cigg i mungipan och tomma godispåsar slickar saltade trottorarer med fläckvis is. det gör så ont, och nästa dag är samma dag på repeat.
det är en dag då det snöar i Albanien och livet fortsätter leva

och jag orkar inte mer i definitionens mest definierade.

någon slags mossa har tagit över asfalten i refugen vid Värnhem. utländska ölburkar skimrar i buskarna. på natten välver sig asfalten och mittkilen böljar mot morgonen.

naturen här är mer som
du måste förstå den för att uppskatta den
den kräker ur sig sopor, den är en bakvänd vårblomning. inga körsbärsregn i april. inget mer av det där mjuka och skära mot läpparna.

längs alla gator; dorritopåsar, kebabfolier, vita plastpåsar från någon arabbutik på hörnet, gapande plastförpackningar som veganerna haft med sig lunch i. fallfrukt. en röd använd kondom på det enda lediga sätet på femmans buss.

allt böljar som vatten nu. jag kryper ihop till en boll varje dag när jag kommer hem. hjärtat i kramp i bröstet, som vitt, som is.
något har börjat skrapa sina vassa äckliga naglar på insidan av skallbenet. det skrapar och skrapar. jag har inte fått en röst i huvudet, jag har fått hela någons vräkiga judiska bröllopsmiddag. men det är tystnaden efteråt som skrämmer mig.

med dig har jag fallit och fallit inverterad som splittror i luften.
som en inre gravitation, mer som en döende supernova än ett pulserande kvinnohjärta.

att inte orka mera i definitionens mest definierade;
han visar bilder för mig på mobilen, av barnen han ska ta livet av sig framför senare den kvällen.

det är en dag då det snöar i Albanien och livet fortsätter leva