Gnylt svarade med ett flin, började sedan klia de fyra
bulorna som nu poppade upp och gjorde ont under hans
grönfärgade trollskalp. De reste sig upp genom det
stripiga håret, som fyra små torn.

-Aj! Aj! Stönade Gnylt.

Roffe tittade förläget åt sidan, det gjorde lite ont i hans
trollsamvete. Som en försonande gest gick han bort
till Trånga Gläntans utkant, där böjde han sig ned över
en lerpöl och slevade upp lite lera i näven. Sedan tog
han några avmätta steg in mot den spirande grönskan,
där repade han av en näve med grodblad. Han gick
tillbaka till Gnylt som satt och gned sina värkande
bulor...han böjde sig ned framför honom.

-Se här skall du få lite plåster, sitt stilla nu.

Han smorde in bulorna med leran och satte sedan
fast grodbladen på dem. Gnylt stönade belåtet.

-Aaaaaaah! Det känns bättre!

Roffe tog opp ena handen för att kväva en fnissning.
Gnylt såg ut som en skogsindian med gröna fjädrar
i håret. Han kom att tänka på den lille indianpojken
Hiawatha, Sitting Bull, Geronimo....och nu framför
honom...UGH... där satt nu indianhövdingen av den
Knotiga Skogen...den Gröne Grymme Gnylt i egen
hög person. Till slut måste han böja sig ned för att
inte avslöja sitt fnissande, med låtsat intresse
började han studera sina trasiga skor.

- Va gör´u, morrade Gnylt oförstående. Han
grimaserade lite av smärta....de fyra bulorna bultade
och slog.
- Äsch, ja peta bara bort lite mossa från min ena sko,
sa Roffe för att ha någonting att svara med.

- Vi måste hitta på ett sätt att få tag i guldsökarverktygen,
annars får vi aldrig tag i något guld, muttrade Gnylt.

Roffe reste sig, nu blev han plötsligt allvarlig igen.
- Ja hur skall vi få tag i dem, utbrast han fundersamt.

- Vi kan låna grejorna av häxan Hugaligen, hon har
sakerna i sin verktygsbod. Gnylt sa det som den
självsäkraste sak i världen.

- Va, sa Roffe förbluffad. Hur kunde det slira ut en
så smart lösning ur din okammade tokskalle. Attan,
jag bankade tydligen in en del vettiga ide´er i din
skalle ändå. Det där var bra tänkt.

- Vi går när mörkret faller på, då kan inte häxan se
oss, föreslog Roffe för att inte verka helt borta ur
handlingen.

-Mmmmm, muttrade Gnylt till svar. Han kände på
struphuvudet att han pratat en aning för mycket.
Det sved lite i halsen där stenen låg fastkilad. Tala
är silver men tiga är guld, tänkte han trollskt.

- Vi kan träffas vid Skrikiga Tallen. Vi möts där
när Fjäderbensugglan hoat ut elvaslaget i kväll.
Då är det lika mörkt som i pappas nattsvarta samvete,
sa Roffe och plirade med sina ögon.

- Ruskigt bra, svarade Gnylt en aning svävande och
frånvarande. Nu kliade det i stället obehagligt på hans
ena ben. Han kunde inte koncentrera sig riktigt
ordentligt. Irriterat drog han upp byxbenet och
tittade. En liten nyckelpiga irrade omkring djupt
nere i trollpälsen. Han pillade på den och...TJOFF,
sprätte iväg den så att den fick en flygande start.
Sedan tittade han på Roffe med nyvaknat intresse.

- Det här med trollguldet måste vi morra på. Vi måste
morra på det med heder å skam.

- Klart som sirap, sa Roffe och log så brett att tandtrollen
nästan ramlade ned ifrån hans tänder.

-MORRRRRR! MORRRRRR! MORRRRRRR!

Morrandet genljöd kusligt och overkligt. Det lät
så illa att träd och stenar hukade sig ned i Trånga
Gläntan. Ja de flyttade sig till och med en bit bort
ifrån de morrande trollen. Trånga Gläntan var inte
längre så trång, den hade blivit riktigt lagom stor
nu.

-Vi syns vid elvahoandet, skrek trollen samtidigt
i munnen på varandra. De lufsade var och en hem
till sitt trollebo. Middagen väntade där hemma.

När kvällningen slutligen drog fram sitt mörker,
som om den vore en svart gardin över Knotiga
Skogen...tände månen sitt klara sken.
Småfolk och likasinnade kufar behövde då inte
känna sig lika rädda när det prasslade bland buskar
och blad. Det fanns ju en liten lampa kvar på
himlen, som lös ned på dem.

Vid den här tidpunkten trampade två små troll
till ett möte vid Skrikiga Tallen. De flesta levande,
förtrollade varelser i Knotiga skogen, låg vid den här
sena timmen och sov. De sov under fällar, blomblad,
och varma mosstäcken. I grottor, skrevor, och gömslen
låg de i en trygg slummer. Alla sov utom Gnylt och
Roffe, som trampade vidare till sitt möte.

Halva Henry, brumbjörnen....till och med han snarkade
och trynade i sitt ide. Han hade ätit så mycket honung,
att en extratidig lur i sommarnatten blev nödvändig.
Normalt sett lade han sig aldrig tidigare än när tolvte
hoandet nådde honom från Skrikiga Tallen. Idag hade
han lagt sig redan vid tionde hoandet.

Ugglan Fjäderben hette han som skrek ut tiden i
Skrikiga Tallen. Han var den som visste besked, på
sekunden kunde han säga vad klockan var, om någon
frågade det. Dag och natt skrek han ut klockslagen
som en gökklocka, fast han hoade förstås.

Om du undrar hur brumbjörnen Halva Henry fått
sitt namn, så berodde det på att han större delen
av dygnet....bara visade sig till hälften. Det är inte
så konstigt som det kanske låter. Hans ide var
nämligen alltför trångt, därför stack han ut sin
bakdel utanför idet.
Där ligger Halva Henry, sa alla som gick förbi.
Det var därför inte så konstigt att han fick heta
Halva Henry. Ja, inte ens när han visade sig hel fick
han heta annat än Halva Henry.



Fortsättning följer