Minns dig som du var den där första gången.
Leende på avstånd stod vi trånande, jag hoppades att världen omkring oss skulle sluta snurra.

En första trevande kyss i ett ögonblick som vi båda var för trötta, båda på väg någon annanstans. Den lämnade en önskan om mer, smaken av dina läppar låg kvar på mina när du gick.

Vill minnas mer av de glada ögonblicken som lånades oss. En stund invid vägkanten innan jag lämnade dig kvar, dina steg i backspegeln och min blick som dröjde sig kvar.

Försöker men det går inte att tränga bort minnet av den blicken, den jag fick när jag inte längre var den för dig. När jag var den som svikit dig i ett ögonblick, samtidigt som jag svek mig själv.

Ett bloss, ett onödigt sådant och du var borta för mig. Kvar stod jag, en idiot som slutade le där och då och har inte kunnat frammana det leendet igen. För det var ditt och ingen annans.

Du var den som åter fick mina dagar att gry. Den som fattas mig nu när morgonens värme kommer med kittlande kalla strålar.

Du var den som fick mina dagar att gry..