Ja nu var det äntligen dags för ett äventyr som trollen
länge önskat sig. De var fyllda av äventyrslusta och ivriga
att få komma igång med skattjakten som började med ett
besök i häxan Hugaligens hus.

Roffe lufsade med iver i det lite daggfuktiga gräset. Det
var ju bara i mitten av Maj än så länge, så kylan, fukten
och dimman härskade fortfarande under kvällen och
gryningens timmar.

Hoppas att Gnytte inte kommer för sent som vanligt,
tänkte han. Tänk att han aldrig kan lära sig att komma
i tid.
Plötsligt stannade han till.....vad var det där?? Det lät
som om någon pratade. Han lyssnade skrämt. Äsch,
det var säkert ingenting. Alla sover ju. I skrikiga Tallen
hoar snart Ugglebenet Fjäder för elfte gången, då ska
varenda kotte snusa å slumra....de ä lika säkert som
knäckebröd å kokt potatis, tänkte han.

Roffe skulle just ta ett steg till för att gå vidare, då
hördes ljudet igen. Fast denna gången lite starkare.
Näää, det är någonting där borta...ändå, tänkte han.
Det började darra i knävecken på honom, de ä fuskigt,
alla ska sova nu.
Roffe började osäkert att skruva på sig. Rätt var det
var så mindes han en liten ramsa, som hans mamma
brukade sjunga för honom på kvällarna, när det var
mörkt och kusligt. Han nynnade sakta.

Vyss i lull
å vyss i vo
i min ficka
där bo
en lille sockerflicka
så grann å go
en lille sessa
som allri lessna
att i smilebanden dra
henne vill ja ha
å hålla i handen
me vyss i lull
å vyss i vo

Han nynnade tyst i tankarna.Till slut
började halsen kännas torr å sträv.
Ljudet kom närmare,närmare och närmare.
Det var ett surrande, sladdrande, entonigt läte.
Plötsligt kastade Roffe till med huvudet i ett
litet skratt.

- Ho, ho, nu vet ja vad det är, det är de där okynniga
som kallas för Sladdertackorna. De är i farten när
man minst anar det.
Det finns då inget knasigare och gåtfullare i Knotiga
Skogen, än de där´inga Sladdertackorna, tänkte han.

Ja, nu hade Sladdertackorna fått igång sina pratkvarnar
för att spinna buskarna fulla med kafferep.
Det var många faror som väntade den som vågade sig
in bland kafferepen i buskarna. Fastnade man där, så
var det fullt möjligt att man miste förståndet. Sladder-
tackornas trolldom var så stark, att den kunde utplåna
ens tankeförmåga helt och hållet.

En gång hade en groda kommit in där av misstag. När
han gick där ifrån, flög han....för han trodde att han
förvandlats till en örn. Så snabbt byter man nu inte
skepnad, inte ens i en sagoskog som heter Knotiga
Skogen.
Grodan flaxade och kvackade en stund, innan
Sladdertackorna gapskrattande slog sig för knän´a
och vred sig av skratt. Då löstes förtrollningen och
grodan drattade ned i backen med en duns

- Aj, aj ropade han förfärat, när han dråsade i
backen. Jag gjorde visst en liten groda här...jag
har ju inget flygkörkort.

Ja, Sladdertackorna tävlade ofta mot varandra,
om vem som kunde luras bäst med inbillningens
magiska krafter. De var glada upptågsmakare som
med hyss och rackartyg ville få sig ett gott skratt
åt alla levande varelsers inkrökta förmåga att
inte kunna uppskatta humorn med livet.

Roffe tittade villrådigt på den granna månen, som om
den kunde ge honom goda råd i hans bryderi. Jag kan
inte vänta mycket längre, tänkte han. Snart hoar Fjäder-
bensugglan för elfte gången, då måste jag vara vid den
Skrikiga Tallen.
De buskiga ögonbrynen drog ihop sig i djupa veck när
han funderade. Hur skall jag bära mig åt för att komma
förbi Sladdertackorna....utan att bli tokig. Han tänkte
och tänkte, funderade och funderade så att pannan blev
veckad som ett skrynkligt russin.

- Ja vet, ja vet, ho,ho! Ja, ha,ha, knölpåkar också att
jag inte kom på det med en gång. Jag har det, jag har
det, utbrast han glatt.
Roffe böjde sig ned och repade loss mossa från en
stor sten i närheten. Omsorgsfullt petade han in det
i sina öron. Kvistar å blad följde med in av bara farten.
Det var inte så noga vad man stoppade in i ett par
trolleöron.

Det såg ut som om Roffe bytt sin skepnad från troll
till ett murket träd. Kvistar, grenar, löv och mossa
hängde i klasar lite var stans över honom. Över öron,
över näsan, ben och armar hängde det. Ett troll fin-
petar inte med sådana bagateller som lite vadd i
öronen. Han tog halva skogen för att vara säker på
att täppa igen öronen ordentligt.

Såja, tänkte Roffe nu kan jag nog gå vidare utan
risk att bli tokig. Nu hör jag inte Sladdertackornas
plidder å pladder. Roffe började gå bort från sladdret,
men måste ändå passera det med ett visst behörigt
avstånd, för Skrikiga Tallen låg bakom de tätt spunna
kafferepen. För säkerhets skull lade han händerna över
öronen....för riktigt säker på att ta sig igenom kafferepen
kunde man ju aldrig vara. Närmare och närmare stultade
han fram. Ett litet surr lyckades ändå ta sig in i Roffes
väl täppta öron. Då blundade och morrade han argt för
att över rösta ljudet.

Han plöjde fram som ett ångvältsvidunder bland sten,
buskar å träd. Med krasch å pang å dunder...klimp å
klamp... me tramp...allt gick sönder.
-OJ!
Roffe varken såg eller hörde vad han gjorde. En bred
gata formades av hans fötter där han gick fram.
Stenar, träd å annan bråte skyfflades åt sidan när han
klampade och banade väg genom terrängen.

Undras om jag kommit igenom kafferepen nu, tänkte
Roffe. Det är kanske bäst att gå en liten bit till. Han
fortsatte att knipa ihop ögonen och morra, tills något
oväntat inträffade.

-BOOOM! PANG!!

Ett öronbedövande ljud ekade genom skogen.
Plötsligt blev det tvärstopp. Roffe gned sin skrapade
panna och den illa tilltygade näsan. Vad var det egentligen
som hänt.
Roffe öppnade sina ögon med ansträngning, för det låg
grus,sten, och kvistar samlade i högar över honom. Det
rasslade som ett mindre jordskred satts igång när han
reste sig mödosamt. Han blinkade förvånat och fick
slutligen upp ögonen ordentligt

Uj, Uj, va ä nu detta, mumlade Roffe och lutade sig
förvirrat mot ett träd i närheten. Häpet stammade han
fram.
- Vilken sju stjärnors särdeles skinande smäll.




Fortsättning följer!