... är att 
när det stormar,
blåser kallt
och livet känns
så där alldeles 
vilset och inte så bra ...

Då är jag 
väldigt bra att ha
då jag lyfter upp
bekräftar och stöttar
såväl självkänslan
som sätter lite silverkant
även på en gråmulen dag ...

Men när allt
är återställt
eller åtminstone
åter på rätt väg
och sol och värme
torkat upp all ledsenhet
och livet ej längre är så kallt ...

... och det normala livet
åter börjar visa sig välkomnande
och utlovar inklusion 
igen nästan överallt ...

Då kan
man lämna mig bakom sig
och gå vidare 
till sin egen normalitet
utan att behöva känna sig
påtvingad mitt sällskap
såvida min livssituation
inte skulle visa sig vara
den mer problemfria,
icke förpliktigande 
och alldeles generöst underbara ...

Men får nog lov
att likväl bekänna
att även om jag ej
är benägen att tycka synd om mig ...

... så tär dessa insikter
på såväl hjärta, kropp som själ
och i ensamma stunder
trillar en sorgsen saknande tår inom mig ...