Ja, där var den! Äntligen var de framme. Roffe och
Gnylt tassade försiktigt omkring i gläntan, framför
häxan Hugaligens mossiga stuga. Det knakade och
knäppte bland granbarr och kvistar, då de oformliga
trolleklumparna skumpade runt i skogsbrynet. Är
man lika oformlig som ett troll, så är det svårt att
helt ljudlöst ta sig fram genom buskar och sly.

Som två skogsindianer spejade de mot Mossiga
Stugan. Roffe lyfte raskt upp handen och lade den
mot pannan.
- Ugga bugga...sa han...allt verkar finemang!

Gnylts ögonlock hängde däremot blytunga ned över
ögonen, det såg nästan ut som om han sov. Ja, det
hade nämligen festats tre kvällar i rad där hemma,
efter hans pappa Klåfingriga-Klas röverier av allt
möjligt skräp han hittat.
Han tog sin handflata och stötte den mot munnen,
som om han tänkte ge upp ett indiantjut.
- Ho..ho..ho, det knakade i käkarna när han istället
bröt ut i en lång, trött, segdragen gäspning.

- Tyst, du kan väcka katten Kalle-Kulan, han hör det
mesta i sin närhet!
Kattem Kulan, som Roffe hade sådan respekt för
var häxan Hugaligens hjälpreda i allt som hände
och rörde sig hemma hos henne. Den katten hade
ett finger med i....nåja... en klo då....i allting som
häxan sysslade med. Hon hade uppfostrat och lärt
honom massor av troll å rackartyg som hon kunde,
och det var minsann inte lite det.

Gnylt bet sig en aning osäkert i underläppen. Va då´rå,
tänkte han, ska man inte få knorra fram en liten gäsp-
ning. Han sparkade trumpet på en grästuva som låg
vid foten. Han tog två kliv och sparkade på en annan
tuva lite längre bort. Tuvan reste borst, fräste och
lommade ilsket bort...det var nämligen igelkotten
Igge som dåsat där i skuggan. Ja i mörkret var det lätt
att se fel.

-AAAOOOO!!!

Gnylt ylade uppgivet
Roffe blängde argt på honom.
- Dra mig i svansen, e´ru alldeles galen Gnytte!
Du väcker ju hela skogen när´u skriker så där!
Kan du aldrig sköta dig ordentligt...knäppkänga!
Roffe hötte med sitt finger som om det vore en
knölpåk. Attan också, mumlade han, varför tog
jag inte med mig Knöliga Rosa.

Gnylt blängde nu ilsket på Roffe, och räckte ut
sin fula tunga i smyg. Du fattar ju i alla fall ingenting,
din..din..din nedrans kålrot. Fläskbitar å sega kottar
också, foten ser ju ut som en svullen nåldyna. Ha satte
sig ned för att rycka bort taggarna. Taktfullt nynnade
han en liten tröstramsa, för att bli på bättre humör,
när taggarna drogs ut.
- Aj, aj för faster! Aj, aj för moster! Aj, aj för farliga laster!
Aj, aj för domkyrkoproster! Aj, aj, för varje tagg.

I Mossiga Stugan var det fortfarande tyst och stilla.
När Gnylt äntligen plockat bort taggarna, sa Roffe.
- De har inte märkt nå´t än, vi smyger oss fram.
Sagt och gjort, de började försiktigt närma sig
stugan. De ålade, rullade, tumlade, och välte sig
med konstiga krumbukter mot den hemlighetsfulla,
gröna vildvuxna stugan.
På toppen av stugan kurade de två korparna Knep
å Knåp. De satt i varsitt hörn av takåsen. Ibland
ryckte det till i en vinge eller en fot, när de oförmodat
kliade sig. De sov djupt helt obekymrade av det oväsen
som tidigare ekat ut ifrån skogsbrynet.

De här fåglarna åt all kunskap...allätare som de var, ja
det var egentligen mest skvaller från närliggande
trakter. Överallt i Knotiga Skogen snappade de upp
ord och hemliga meddelanden, som de sedan berättade
för häxan. Häxan visste därför nästan allt som hände,
ja allt skvaller kände hon till, tack vare sina två korpar.

- Där är dörren, viskade Gnylt och pekade på något som
egentligen inte var någon dörr utan en stor sprucken
lucka i marken.Häxor hatar nämligen vanliga dörrar,
för de vågar inte gå över trösklar, där människor ibland
stoppar in farliga saker. Vill det sig illa kan häxan trampa
på en vitlöksklyfta, en knivs egg, en hemlig trollpåse,
eller någon annan farlig sak som stoppats in där. Det här
är det värsta som en häxa vet. De gnyr och ylar skrämt
när de får höra talas om dem. Häxor har därför inga
dörrar, de gör bara ett stort hål i marken. Precis på den
plats de vill ha ingången.

- Ska vi smyga in, Roffes röst darrade av spänning när
han sa det.
-GGGGGGGG...Gnylt stammade fram något ohörbart.
Stenen i hans hals, hade satt sig på tvären av rädsla.
Det tog några sekunder innan den rammlade i rätt läge
igen.
-GGGGG...ja utbrast han slutligen andfått.
Roffe lyfte sakta upp luckan, ett knarrande hördes, de
kröp ned i hålet.
Här är mörkt som i Sinkabirum, tänkte Gnylt förskräckt.
De smög nu sakta, sakta in i häxan Hugaligens hemlig-
hetsfulla stuga.

Trollen lämnade den trygga månbelysta natten, för att
upptäcka att de stod i ett svart, skumt hål av mörker. De
stapplade å strupplade ovana som de var i den obekanta
miljön. Slutligen kom de ned för den korta trappavsatsen
och fick fast mark under fötterna. Det var inte utan att det
kändes kusligt det här.

Förskrämt bet de fast sina tungor mellan tänderna, så
den inte försökte smita ned i magen för att gömma sig
där. Roffe fattade nytt mod när han kände den fasta
marken under sina fötter igen, han böjde sig ned för
att ömt klappa den.
Sekunden efter stod Gnylt darrande bredvid honom.
Han skorrade osäkert.
- Vi fortsätter va!
Gnylt ville helst av allt gå hem igen,men det tordes
han inte säga. Stenen i hans hals kändes blytung nu,
men den lyckades ändå darra som ett asplöv.

Roffes röst avbröt hans funderingar.
- Kom igen då! Vi knallar vidare!
Roffe klampade med iver vidare, men märkte strax
att han blev ensam. Va gör den där kloklåparen nu då.
Han stannade för att invänta Gnylt.



Fortsättning följer i del 2