Roffe tittade förundrat rakt på Tallkotteberget. Han
hade tydligen brakat rätt in i det, då han blundat och
mumlat med öronen fullproppade med mossa å allsköns
skräp.Stora stenstycken och bumlingar låg lösryckta och
kullvälta vid hans fötter.
- HUR ÄR DET MÖJLIGT?????

Han lyfte blicken mot toppen av berget...AHA!!
Det gigantiska klippblocket från istiden, som
sedan urminnes tider balanserat på en ytterst
smal klipphylla hade av smällen lossnat och
rutschat ned. Det branta Ruggiga Stupet som
förut funnits på Tallkotteberget hade utplånats
helt av Roffes kollision. Det stora klippblocket
hade rullat ned och gjort en fint utplanad backe
i stället

Mitt i den satt Roffe som förvånat ruskade, om
och om igen på sitt ömma huvud.
- Aldrig har jag varit med om maken, mumlade
han och himlade med ögonen. Efter den dagen
bytte Ruggiga Stupet namn till Rutschiga Branten.
Alla trollglin och kufar kom att älska rutschbanan
som Roffe åstadkommit.

Med uppknutna svansar åkte de utför tills byxbaken
brändes upp och trollpälsen sveddes. Trollmammorna
ylade å gnydde över alla trasiga byxbakar de fick laga.
Slutligen kom de på att de kunde sy fast sega näverbitar
i revorna. På så vis blev trollbyxorna nästan outslitliga.

När Roffe äntligen samlat sig för att gå vidare, hoade
det för elfte gången från Skrikiga Tallen.
- Sega kottar å fläskbitar också! Jag kommer för sent!

Han reste sig,ruskade av grus å småsten som samlats
ovanpå honom. I ett huj, med buller å bång kastade
Roffe sig iväg mot Skrikiga Tallen.
Ja...inom en ögonblink, stod han morrande och flämt-
ande vid sidan av tallen. Han lutade pannan tungt mot
barken och flåsade.

- Hoa, Hoa vad är det för en toking som snor runt mitt
träd, tjöt ugglan Fjäderben oroligt.
- Dä ä bara ja, flåsade Roffe till svar. Har´u sett Gnylt
grymta i krokarna av din tall, frågade Roffe.
- Hoo, Hoo! Nää de kan ja inte tro, menade ugglan och
vred sitt huvud på sned. Ögonen glänste som två
intensivt glödande kol i mörkret.

- Kunde tro det fräste Roffe surt. Den där kloklåparen
kan inte ens klara av att passa en tid. Grymtande
sjönk han ned och lutade ryggen mot trädstammen.
- Jämrar å pantalonger, huvudet sjunger som ett
skatbo. Å hi å ho, ingen rast eller ro. Näsan känns sne´,
öronen klämmer de me´. Hutan å hej allt vrider å värker
i skallen på mej. Vi å ve överallt de bränner.
Roffe gnydde å pep över sin sargade ömma kropp.

Roffes klagan steg ut i mörkret, den sögs begärligt upp
av nattens lyssnande öron. Strax tisslades och tasslades
det lite var stans bland småfolket.
- Nu har knastrollet rumlat till det i några tokerier igen,
viskades det.
Små älvor, krillingar, ulltottar och lurifaxar lystrade
nyfiket till gnället.
De lyfte sina sömnluvor och drömhattar, för att bättre
få höra om Roffes bravader.

Små blomknoppar öppnades, grästuvor prasslade,
mosstäcken lyftes...över allt plirade små ansikten fram.
Till och med bäcken stannade upp i sin fåra för att lyssna,
strax porlade den glatt vidare med något som liknade
ett skratt. Allt i mörkret lyssnade med öronen på
helspänn.

När Roffe efter en stund ojat sig färdigt, tystnade han.
Fniss och flams trängde sig då fram ut med gräsrikets
gränser. Det letade sig fram till Roffes öron.
- Tjitter, tjatter de va allt ett attans snatter, muttrade
han buttert. Va ä dä som tisslar å tasslar i skogen...är
skogsrået i farten??

Snabbt tystnade ljuden. Sömnluvor, drömhattar och
snarkmössor drogs förskräckta ner. Blomknoppar och
löv gick åter till ro med småfolket i sitt inre. För det var
bäst att inte fnissa alltför högljutt åt det stora trollet.
- Um, um nu skulle man allt ha snusat hemma i fällen
sin, gnällde Roffe övergivet.

Ett annat ljud letade sig sakta fram från skogens inre.
Ljudet tycktes irra lite hit å dit innan det närmade sin
position mor Skrikiga Tallen.
- Klimp, klamp, klimp, klamp.
Det måste vara Gnylt, tänkte Roffe tvärslugt.
Vad det var som vankande gick fram, gick det inte
att ta miste på.
Bara en kluns med utspretade trolletår klampade och
klafsade på det viset. Efter att de virrande stegen tagit
sig fram i riktning mot Roffe, tog de sig i form, och
uppenbarade en väldig kropp med rufsiga ben och
hängande armar. Pustande,flåsande och stånkande.....
ångade luften ur hans näsborrar.

- Mossa å bär, din gamla knasboll nu ä ja här, flämtade
Grusiga Gnylt ansträngt. Äää allt under konta troll???
- Ja´rå , muttrade Roffe purket.
- TUSINGEN, va lusen ha´ru gjort me nyllet Roffe,
utbrast Gnylt med gapande mun. Han tittade å gapade
så förvånat att tungan ramlade ut och vispade likt en
solkig slips i månskenet. Han trevade med sin hand
som om han ville peta på Roffes näsa. Satt den verkligen
fast. den såg så trasig å stött ut. Roffes arga ögon gjorde
att Gnylt snabbt ändrade sig och drog tillbaka handen.

- Ha´ru dragit skallen i gruset....öh...Roffe svara..va
ha´ru gjort.
Roffe blängde irriterat på Gnylt. Han letade febrilt
efter en äventyrsfylld förklaring. Till slut fick han till
det med en av sina bästa skrönor.

- Uj, uj, ja stötte ihop med jätten Järnnypa vid Ruggiga
Stupet, ljög Roffe skamset. Huga så elakt å ont han
famna å klappa om mina armar å ben. I buskarna
snodde han fatt i svansen, svingade mig så alla lopporna
flög av pälsen. Jag blev alldeles tvärilsk å arg. Me skrik
för liv å lem stånga ja huve mitt i bergväggen, så han fick
hälsa hem.
Blocket från istiden föll ned på hans tår. Han grina å
gnydde raka vägen hem till Hecklafjäll. Tur va de, för
annars skulle han ha fått me mig att göra.

Roffe log ett rysligt leende för att verka övertygande,
han undrade lite oroligt om Gnylt ändå hade genom-
skådat honom. Roffes kinder blossade röda av skam-
känslor. Tur var det väl att han hade så mycket hår i
ansiktet...för Gnylt kunde varken se om de var röda
eller vita.

- Ääääh men´ru det...du luras inte...va!
Gnylt tittade beundrande på Roffe, och vek försiktigt
ihop sin tunga som han fångade upp i munnen.

- Säkert som knäckebröd å potatis, mullrade Roffe.
Han höll fingrarna i kors bakom ryggen, det var ju
inte riktigt sant trots allt.

- Sicken rackare, vicken lymmel till lopp-päls,
skrockade Gnylt helt betagen.
- Hoa, hoa, ska ni skorra här hela natten, era
skränpälsar. Packa er iväg så jag får någon nattro
i mitt arbete. Ugglan Fjäderben glodde missmodigt
på de två klunsarna som pladdrade nedanför bokanten.

- Vi lufsar iväg på stubben, uggelskrälle..tjöt Gnylt
och piskade svansen i marken.
- Klart som sirap å korvspad, svarade Roffe och reste
sig flinande opp. Han ruskade lite på sitt huvud , för
att få bort de kvistar å löv som fortfarande hängde
kvar där.
Fjäderbensugglan flaxade då förskräckt.
- Hoo, hoo, så ni gör, så ni gör. Skrek hon förtvivlat.

De båda trollen gav sig iväg. Vidare och vidare styrde
deras steg mot målet, häxan Hugaligens stuga. Efter
en slitsam promenad glesnade skogen och man anade
en glänta som började öppna sig framför dem.
Där var den, äntligen var de framme vid häxans stuga.






Fortsättning följer...i häxan Hugaligens stuga

Kapitel 8