Nu blev besten inträngd i ett hörn.
Och då är jag totalt livsfarlig.
Bara ren överlevnad på sin yttersta spets.
Livet har lärt mig så.

Och ingen har lyssnat på mig.

Vad jag egentligen har att säga.

Om mitt mörker.

Och jag vet så smärtsamt mina fel och brister,
och jag ser garanterat inte alla fel själv.


Jag har även gråtit duktigt ensam den här veckan.

Vilket gjorde mycket gott i mig.

Att få ut lite skräp ur sinnet.


Jag orkar inte bli sårad längre.

Det räckte med källarhålen i barndomen.


Det spelar tydligen ingen roll vad jag gör.

Ingen älskar mig ändå.


Jag vill ju bara bli älskad.

För den jag är.