Gnylts grönglimmande ögon blänkte med ett matt
undergivet skimmer, ögonlocken slogs ned av blygsel.

- Ja men Roffe, ja kan inte rå för att jag är lite skakis.
Roffe sträckte på sig, det är nog jag som är den modigaste
i alla fall, tänkte han.
- Här, Roffe sträckte fram burken med blåbärsbollar som
han hittat i häxans syltförråd.
- Ta några av Hugas bollar, så vi får tyst på ditt sten-
dumma skarammel nå´n gång. Häxans ruggiga katt-
skrälle kan ju vakna och avslöja oss.

- Va gott ! Gnylts näve fumlade sig ivrigt fram och
fick fatt i burken å bollarna. Raskt åkte de in i hans
mun.
- Mmmm, goda! Hur fick du fatt i dem Roffe?
- Vi har inte tid att yla om det nu, vi måste leta rätt
på trollverktygen. Roffe fräste irriterat när han
insåg att han inte längre skulle få behålla burken för
sig själv.
- Visst, visst, klart som sirap. Ge mig bara några fler
av de där mums-bollarna, dom var verkligen smaskens.

Roffe sträckte motvilligt fram burken. Gnylt tryckte
ner sin grova näve och rörde runt ordentligt en gång
till.
- Ta inte alla! Roffe drog snabbt tillbaka burken när
han hörde hur Gnylt rev runt sin näve där.
- Nä´rå, sa Gnylt inte riktigt alla...i alla fall. Gnylt
myste småslugt, bara en enda liten ynklig liten
blåbärsboll låg kvar i burken nu.

- Titta där är de! I diset letade sig en liten månstråle
fram, så att de plötsligt såg häxan och katten Kalle
Kula. De trynade och snusade i sina sängar i godan ro.
Roffes finger darrade av upphetsning när han pekade
på dem. Den ensamma blåbärsbollen i burken började
också att darra.
- Klipper, klapper, klipper, klapper...lät det.
Både Roffe och Gnylt hörde det.
- Sjutusan lusar, sluta Gnytte.
- Men, men det är ju inte ja. Den här gången är det ju
du som skakar med burken .... som du har i handen.

Förvånat tittade Roffe på burken i sin hand, vad menas
med det här.
- DU TOG ALLA! DU TOG ALLA UTOM EN! Din nedrans
kloklåpare! Roffe höjde rösten så ilsket att häxans katt
spetsade öronen. Sedan började katten Kulans ögon att
röra sig. Yrvaket blinkade den i månskenets matta sken.

- Fort sussa honom innan han vaknar helt, väste Roffe.
Gnylt ilade likblek fram till kattens säng. Egentligen var
det ingen riktig säng, utan bara en gammal sockerlåda av
trä. Desperat grabbade han tag om lådan. Han tittade som
förstenad, först på den gäspande katten, därefter på Roffe
och sedan på den förskräckliga katten igen.

- Gör något, viskade Roffe darrande. Ängsligt vred han
sina händer runt blåbärsburken, som nyss skramlat med
sitt oljud.
Nu är goda råd dyra, tänkte Gnylt, med gråten i halsen.
Det får kosta vad det kosta vill, men ja måste göra det.
Med en ansträngning som motvilligt fick honom att
grina illa, fattade han hårt om lådan och lyfta den.
Det kändes inte bra i hans svarta trollsamvete, men
till slut tvingade han fram en ömsint vaggande rörelse.
Han förde lådan fram och tillbaka i en gungning. Med
en sprucken socker-röst nynnade han, så gott det gick
en vaggvisa.

Sommeri, sommeri, söva
snusa å sömn
sommeri, sommeri,
me sussan i mössan
söta dröm
suss-i-lullan gullan go
suss-i-lullan i lugn å ro
lille pille kille smula
lille gose-goa Kalle Kula
sommer, sommeri söva
söta sömnen du behöva

Katten Kalle Kulan föll med ett spinnande läte
tillbaka in i drömmens sagolika rike. Där växte
det sill å strömming på vartenda träd. På stenar
stektes det rykande färska råttor å sparvar. Om
Han bara ansträngde sig lite för att öppna sin
mun, så flög det in nygräddade stekar där.

- Han sover, viskade Gnylt. Med ett soligt leende
vände han sig mot Ruskiga Roffe.
Roffe gnuggade sig i ögonen, ögonen kändes som bly,
han gäspade. Uj, det var nära att han somnat själv.
Vaggvisan var rena sömnpillret, förvånat blängde han
på Gnylt. Han såg konstig ut, konstigare än i vanliga
fall.

- Va´ru ser konstig ut i synen, Gnytte. Du tror väl ändå
inte att du le i kapp med änglarna i den sjunde himlen
....va?
Gnylts leende försvann snabbt, han blev sitt vanliga
gräsliga jag igen.
- Skönt, ett tag trodde jag att du blivit förtrollad,
sa Roffe och såg lättad ut.
De båda trollen tittade sig nu runt i rummet. Massor
av saker kunde de se, huller om buller låg de utströdda
på golv,bänkar bord och stolar.

Där låg en trave böcker, massor av damm och spindelväv
hade samlats ovanpå dem. Där stod burkar, lådor, märkliga
apparater och ett jättelikt skåp i ett hörn som hade en vacker
kurbitsmålning på sig. En bokhylla syntes på ena sidan.
Roffe gick fram och glodde på böckerna, han tittade nyfiket
på en tjock bok med svart pärm. Den tycktes locka hans
intresse. Han tog den på ryggen, då sprätte den till och
flög ut av sig själv. Den flög ett varv runt Roffes huvud,
och lade sig sedan i hans högra hand.
På pärmen stod det: ABRA MAKABRA SKÄMT OCH
ROLIGHETER.
Roffe hajade till, bäst att ta det lilla lugna här. Försiktigt,
försiktigt stoppade han tillbaka boken på sin ursprungliga
plats, så, så stanna kvar där nu...mumlade han.
Skräp och bråte låg slarvigt ihop fösta i högar. Grytor
syntes här och där, rostiga,trasiga, vackra, hela och
fula. Men den magiska kitteln av svartjärn kunde de
inte hitta någonstans.

En stor kvast stod lutad mot väggen vid häxans säng-
gavel. Den använde hon för sina flygturer.
Hu så häxan såg ut. Usch så ruggig hon var i sin sömn.
En stor vårta satt på den en aning skäggiga hakan.
Håret var långt, vitt och alldeles stripigt. Den långa
spretiga näsan stack upp i vädret som en knotig
vanställd rot. Läpparna lyste tunna och blodfattiga,
i det bleka månljuset.
Huga, huga, hon såg förskräcklig ut i sin snusande sömn.

Ja det var precis så som småfolket sa, när de första
gången fick se henne...Huga. Eftersom ingen vågade
fråga vad hon hette, så blev Hugaligen hennes namn,
rätt och slätt. Häxan tycktes vara nöjd med det namnet,
för hon kom aldrig med några invändningar.

En blankpolerad kaffepetter hängde krokad ovanför
hennes sänggavel. Den hade hon alltid med då hon
flög över Knotiga Skogens rike. I den kokades det
mat, dryck och massor av hemlig trolldom. En järn-
gryta var nämligen alldeles för tung. Den skulle ha
tyngt kvasten så mycket, att den aldrig skulle klara
av att lyfta. En liten lätt kaffepetter var därför en
idealisk lösning på detta problem.

De gånger kaffepannan gick på tomgång, det vill
säga, när den inte var fylld med något innehåll....
då fick katten Kulan sitta där som ballast. En
ballast måste häxor ha på sin kvast, annars välte den.
Alla häxor av rang hade därför också en katt som
motvikt i sina kaffekittlar, som dinglade under
kvasten. De gånger katten Kula flög tillsammans
med häxan, hade han alltid kaffelocket på huvudet
som en mössa. Eller kanske snarare som en stört-
kruka. för häxan krockade ganska ofta med träd
och kyrkspiror i trakten.

Kulan hade många gånger klarat livhanken, på
detta vis. Kaffelocket var därför en billig livför-
säkring.
När man såg Kulan- hängande under kvasten-
i kaffepannan- med kaffelocket- på huvudet-
då drog man på munnen. Han såg ut som en
riddare i en skinande rustning, när han susade
förbi i luften. Naturligtvis vågade ingen göra
sig lustig över det här. Katten var en katt, häxan
var en häxa och inte skojade man med dem.




Fortsättning följer i del 2