Att finna den inre balansen som är stor nog att rymma obalansen.
Att känna och tänka: när jag vågar vara halvfärdig blir jag hel.
Att se att det finns balanser stora nog att rymma obalanser även i relaterandet med medmänniskorna. Stora nog att rymma möten.
Läkande möten mitt i det perfekta operfekta.
Möten mellan en trött personal-medmänniska och en ångestriden patient-medmänniska.
Som får en mening, ett återsken långt in i framtiden.

En framtid som den trötta personal-medmänniskan kanske inte får veta något om.
Att just det mötet i natten, just den kramen, just det lyssnandet, just det ordet var det som fick stor betydelse.
Men när mötet ses som målet i sig kan läkningen anas.
När medmänniskan nås av en annan medmänniska.
När personal-medmänniskan skärper sin uppmärksamhet för att känna, att spåra, att lyssna till när det händer i mötet och får veta.
Detta gäller även mig.
Detta läker även mig.
I stunden.
Nu.