Mormor var på funderar-humör. Hon satt under de stora lindarna. De reste sig upp som en elefantfamilj tyckte hon. Gråa och mäktiga. Mormor tyckte om att sitta och filosofera där. Hon tänkte på att hon haft lätt att ta på sig för många uppgifter på skolan där hon arbetat. Det var ju bekvämt för kollegerna om nån mer än gärna tog på sig uppgifterna som måste göras. Baksidan av att dra på sig fler och fler uppgifter som en magnet var att det var ett sätt att putsa på den ideala självbilden. Att bevisa sig vara bra nog. Och att nånstans tro sig om att vara bäst på att lösa uppgifterna.
Hon tittade upp mot lövverket och tyckte sig skymta en figur. En kortväxt, rundnätt liten man. Han verkade vara av både knytt och trollsläkt. Det som kallas trolling. Han såg ut att vara en sån levnadsglad och färgstark varelse och hela han utstrålade en varm, naturlig godhet.
Svamp Ullkofta heter jag, sa han. Han var som namnet antydde klädd helt i ylle. I olika färggranna lager på lager. Och faktiskt såg hans mössa ut som en rödvit flugsvamp.
Han hade jobbat som pannkaksstekare på Skogscafeet. Det hade varit så roligt i början. Men eftersom Svamp var en så mild och vänlig själ så hade han fått mer och mer att göra. Jag kan ta det passet sa han ofta när nån behövde vara ledig. Eller: jag kan stänga och släcka. Det blev jobbigare och jobbigare att gå till caféet. Det var inte roligt längre. Till slut blev det för mycket för honom. Och en dag när någon svarade honom otrevligt vällde all ilska upp och han slängde sleven med pannkakssmet i väggen och rusade därifrån. Han sprang med tårarna rinnande ut på ängen bredvid caféet. Han visste inte om han var mest arg eller mest ledsen. Mitt på ängen stod ett stort träd. En gammal knotig, urgammal ek och i eken satt en gammal uv. Ja han var så grå och ruggig att han måste vara urgammal han också. Uhu ropade han till Svamp Ullkofta: det är skillnad mellan att finna sig och att finna sig i.
Vad menar du, frågade Svamp. Den gamla uven från urtiden fortsatte. Du är redan naturligt god. Försök inte vara det och bevisa det för dig själv och andra. Låt inte andras önskemål och dina ideal styra dig. Då finner du dig.
Tack, sa Svamp och gick sakta hemåt för att fundera på vad uven sagt.
Nästa dag vaknade han förväntansfull och gick ner till caféet. När det var någon som ville att han skulle göra mer kände han efter inombords. Ville han säga ja för att bevisa sin godhet eller var det ok och villkorslöst han kunde hjälpa till. På så sätt fick han nåt som fungerade som en kompass. Och när han slutade för dagen var han inte alls lika trött som han brukade. Han visslade på hemväg och sen dess mindes han gammeluvens råd varje dag.
Det var en klok, gammal uv sa mormor. Ibland måste man säga nej med pondus och veta att man är bra ändå! Kanske det är då som man försvarar sig själv och det går att vara hållbart, naturligt god.