Jag vaknade en natt,gick nerför trappan.och där satt du, i fåtöljen.
Hjärtat bankade,jag kunde nästan inte andas och din blick
så genomträngande,
såg rakt igenom mig.
Bli inte rädd,sa du.
Jag stannar bara för ett kort ögonblick
sen går jag igen.
Jag ville bara komma förbi,
bara sitta här en liten stund.
Jag sjönk ner på ett av trappstegen.
Jag försökte säga någonting men kunde inte.
Jag försökte sträcka ut handen för att nudda vid dig men jag nådde inte.
Jag försökte att resa mig men benen ville inte.
I mörkret ser jag fortfarande konturerna av dig,där i fåtöljen,
och jag undrar om du fortfarande ser mig?
Var allt bara en illusion?