Jag skickade henne ettt brev.Det innehöll endast en textrad.
Varför?
Hon svarade aldrig.
Varken då eller senare.
Och medan systemet gav stackars henne
en klapp på axeln försökte jag att fortsätta andas
och gå vidare i tillvaron.
En tillvaro som var kantad med sot.
En signatur på ett papper.
Det var allt som behövdes.
Mitt enda försvar är att jag älskade henne då,
så som jag trodde att hon älskade mig.
Det är definitivt nu.
Som att vakna upp ur en mångårig koma.
Allt jag önskade var ett enkelt jävla förlåt.

"Jag är fyra år och vi går på den grusade stigen.Solen är gassande,maskrosorna har aldrig förr varit så gula,det hörs humlesurr och en ko som råmar någonstans.Mina tånaglar är rosa,nyss målade du dem på mig.Jag är fyra år,mina tånaglar är rosa och jag hjälper dig att dra vagnen där vi går på den grusade stigen.Jag är så lycklig som bara ett barn kan vara.Då och där,visst älskade du mig då?"