Ett skåp inne i ett av sovrummets hörn fångade
Gnylts intresse. Han lufsade nyfiket fram för att
titta närmare på det. Det såg lite konstigt ut. Det var
gjort i tre våningsplan, ett fönster satt monterat i varje
plan. Gnylt kom fram och böjde sig ner, och kikade
genom det mellersta glasfönstret.

- Va! nämen va är det här, mumlade han för sig själv.
Där inne stod det små stolar, bord, skåp....ja fint
tillverkade möbler av olika slag. Gnylt höjde förbryllat
blicken mot den översta glasrutan.

- Nämen va nu´rå....dra på trissor!
Där inne syntes något som liknade en sängkammare.
En stor dubbelsäng tronade upp sig, nattduksbord och
garderober kunde också ses
- Aha! Häxan har tydligen pippi på dockskåp, tänkte
han..... en så´n toka. Hon leker med dockor, hi, hi....
Barbie-häxan....hi,hi!

Fnissandet ökade så han blev tvungen att sätta handen
för munnen, för att kunna kväva ljudet. Jo, jo, men var
är lille Ken-plutten då´rå. Gnylt tryckte näsan mot
fönstret...det låg visst något i sängen...en liten vit gubbe
....tycktes det. Han öppnade fönsterdörren till skåpet
och trevade varsamt fram ett finger mot den lilla vitaktiga
gubben i sängen. Måste kolla om det är något mer under
täcket, tänkte han. När han lyfte på täcket råkade han
putta till den lilla vita dockan så att den trillade ned på
golvet.

Oops! Oj, tänkte Gnylt.... det är nog bäst att lägga
tillbaka honom, så att häxan inte märker något.
Då reste sig den lilla gubben och började skrika
rakt ut. Gnylt höll på att göra i byxorna av förvåning.

- Tusan å en natt...vid alla profeters heliga skägg!
Om du inte genast stänger dörren å pallrar dig hädan,
så skall jag uttala en förbannelse som förvandlar dig
till en stinkande padda...du hårboll av ormars avföda.
Så sant som jag, magiska ande heter Ali Babba Ben Babbla.

Turlig nog så var den lilla vita andens röst inte mycket
högre än en viskning, när han försökte skrika.

- Förlåt, förlåt herr ande jag skall genast se till att göra
som ni behagar. Gnylt stängde försiktigt dörren och
gjorde ett försonande försök att med en gest, niga med
händerna ihop i en ödmjuk Buddhahälsning.

Roffe blängde förvånat åt hans håll. Va står han å niger
å bockar åt. Ber han aftonbön....eller. Den lille anden
kröp muttrande upp i sängen och la sig igen.
Gnylt stapplade mumlande och omtumlad fram till
Roffe.
- Häxan har ett, häxan har ett.......!
- Ja, ja, ja nu sätter vi fart i letandet igen.

De avbröts plötsligt, för rätt som det var susade en
månstråle fram genom rummet. Den träffade kaffe-
kitteln ovanför häxans huvud. Månsrålen slog nätta
slag på den, så att en liten silverklar stämma uppstod.
Den talade förmanande till trollen, som nyfiket hade
granskat alla de konstiga sakerna i rummet.

Skynda, skynda, trolledrull
månen, vatten, katten
sussi lull
ej hela natten
lyser full.

De båda trollen tittade förundrat på varandra.

- Hörde du det där, sa de samtidigt i munnen
på varann.
- Det är bäst att vi genast försöker hitta trollverktygen.
- Nu med detsamma, skorrade Gnylt.
- Absoluta-mente de ä säkert det, instämde Roffe.
Han tittade förundrat först på kaffepannan, sedan
upp mot det håll där månen släppte in sitt ljus.
- Tack lilla månstråle viskade han, du är snäll du
som tänker på oss trolledrull.

Nu började ett ivrigt letande efter den magiska järn-
kitteln, sållet och kistan av dvärgbjörk.
De letade, letade och letade. I lådor, skrymslen, burkar
...allt de kunde se. Massor av mystiska saker kom fram
inför deras sökande ögon. De såg ödleben, fladdermus-
vingar, draktänder, en stor damejeanne som det bubblade
och sköt blixtrar ur. De såg två spruckna kristallkulor i en
ask, en påse med "häxans skurpulver", och en rostig mortel
som låg inslagen i mossa. Den magiska grytan, sållet och
kistan kunde de inte se någonstans.

Gnylt lyfte ointresserat av locket på en av de många lådorna.
- Vi får nog strunta i trollguldet Roffe. Ingen av sakerna
verkar finnas här.Han suckade uppgivet åt Roffe som letade
i en hög med pannor och kastruller.
- Näää, vi måste hitta dem! De kan ju inte ha gott upp i
rök.....liksom.


- Men ett tocket där såll, gryta å kista måste ju synas vida
världen kring, muttrade Gnylt.
Till slut lufsade han bort till en öppning i andra änden
av sovrummet, som han tidigare inte upptäckt. ett stort
hål i väggen var det. Han kom fram, böjde sig in och
kikade. Förstrött tittade de gröna ögonen in i vad som
tycktes vara köket. Ja men visst ja, de finns kanske här
inne.

Gnylt anade inte hur rätt han hade. När han trampat
in genom öppningen, såg han en liten vedspis och....
BÅNK....så slog hans huvud i något stort, tungt och
svart.BÅNK, sa det!
- Aj, han fräste irriterat och ruskade sitt ömma huvud.
Det sved så galet att små stjärnor och solar blixtrade
framför ögonen. Det här var just månljust de, muttrade
han surt.
- Vicken rackans...han backade en bit för att se vad det
var för något som så hårt träffat hans huvud.

- Titta där är den ju, utbrast han glatt överraskad.
Gnylt slog armarna om den stora saken som bånkat
mot huvudet. Äntligen...det var den magiska järn-
grytan. Försiktigt viskade han genom sovrumshålet.
- Roffe, Roffe kom hit jag har hittat den.
Roffe stod just med huvudet instoppat i en stor
kastrull med kolasmet. Han lyfte ena handen mot
örat för att höra Gnylt bättre.

- Va säjer´u.... vajert, vajert, jättebra, jättebra äntligen
har vi hittat nå´t. Han lyfte den stora kastrullen av
huvudet och lade den åt sidan. Ivrigt sprang han fram
mot sovrumshålet. Han klämde sig genom det, lite väl
trångt, men häxan var ju smal som en pinne. Han fick
dra in magen, men väggen knakade lite när han med en
sista kraftansträngning kom igenom
Nedrans, det sved allt lite när han rev sig lite i pälsen.

- Här är den, viskade Gnylt som undrade vad Roffe
egentligen höll på med. Kom så får du se.
Ovetande om varandras små blessyrer, tittade de
två trollen med himlande ögon på den magiska
järngrytan. Gnylt sträckte sig för att ta ned den.
Han drog, å han drog, å han drog, men kitteln
rubbade sig inte en ynkaste millimeter för det. Vad
betydde det här? Va mystiskt!

-Ta ner´en du Roffe, ja är liksom lite för kort i rocken
för att nå upp riktigt bra. Grytan hängde där den
hängde. I jämnhöjd med Gnylts ömma panna...hängde
den. Roffe såg lite förvånat på den...jaha, det här borde
väl inte vara nå´t problem att plocka ner.
Lite osäkert tog han tag i kitteln med sina lurviga nävar
och började dra. Han drog, å han drog, å han drog.
Konstigt tänkte han, jag är bestämt för kort jag med.
Förvånat kliade han sig i håret.

- Ja har lite ont i armen Gnytte! Äh försök igen, å ta
ner den nu....va!

De båda trollen höll på detta vis på , å drog, å drog
i grytan, ömsom Gnylt, och ömsom Roffe. Till slut
orkade de inte mer. De satte sig utmattade ner på
golvet
- De går inte, utbrast Roffe häpet. Ja undrar om den
inte sitter lite för högt upp i alla fall.Hur ska vi få
ner den. Ilsket tittade han upp mot grytan. Han för-
stod inte riktigt hur saker å ting hängde ihop......
men då såg han att det stod något skrivet i botten
på den.

- Ser´u de står nå klotter skrivet i botten på grytan,
Gnytte.
Gnylt lyfte huvudet för att titta.
- Va står´e för någe, sa Roffe tvärslugt...han kunde
nämligen inte läsa.
Gnylt låtsades läsa, han stakade sig fram. B...Q..R
...A...ÄÄh! Ja ser inte så bra, läs du i stället Roffe.

Motvilligt kikade Roffe igen upp mot grytan. Va ska
jag göra, tänkte han. Jag kan ju inte tala om att jag
inte kan läsa. Då mindes han plötsligt...LÄSGLAS-
ÖGONEN. Han hade ju pappas stora fina läsglas-
ögon av ek med sig. Med dem kunde man lätt läsa
allting. Varsamt stoppade han ner handen i sin ficka
och drog upp glasögonen.

- Ja ska bara ta på mig pappas läsglasögon, sa han.
De är ju så skumt här inne, man ser så dåligt. Med
en småviktig min satte han fast glasögonen på näsan.
Gnylt tittade beundrande på Roffe. Det ena ögonglaset
var bara halvt, det andra var lagat med Karlssons
Klister. Va fina de är, tänkte han.
Roffe kikade med ena ögat och blundade med det
andra. Sedan läste han sakta texten som stod skriven
i järngrytans botten.

Mus å råtta
kluri som en åtta
fräs å spotta
ner min silverpotta


Först hände ingenting, grytan hängde kvar alldeles
stilla. Strax därefter plingade det liksom till i den.
Som ett levande väsen svävade den sedan av egen
kraft ut u luften. Sakta, sakta dalade den ned och
hamnade i mellan de båda förvånade trollen. Den
Den skimrade, skälvde och glänste som om den
begåvats med någon form av liv.

- De här är ju trolleri, sa Gnylt. Han petade försiktigt
på grytan, för att se om den skulle göra någonting mer.
Roffe svarade ingenting, han var alldeles stum av
hänförelse. Nu kan jag trolla också...tänkte han.







Fortsättning följer kapitel 10 Trolleriverktygen